Något fint och värdefullt, som gärna skapar varaktiga minnen. Och helst inte gör för stora hål i plånboken. Men vissa gåvor går inte att värdera i pengar helt enkelt.
När jag fyllde år i maj, fick jag en teckning av min yngste son. Detaljrik och fantasifull, som vanligt, men den här gången innehöll den något ännu större. Glatt bad han mig vända på pappersarket, och där satt det en liten handmålad lapp fasttejpad. ”Presentkort på två timmars…” stod det på den lilla biten, och när jag sedan vek upp de små uppfinningsrika flikarna stod resten av texten. Jag hade fått två timmars egentid med min nioåring. Så genialt – att ge bort tid tillsammans är ju bland de finaste som finns.
Jag frågade honom försiktigt om jag fick välja själv precis vad vi skulle göra under dessa tiden. ”Ja mamma, du får bestämma helt själv!”, svarade han stolt. Men med en reservation – jag fick naturligtvis betala själv om det var något som kostade. För en nioåring har faktiskt inte så mycket pengar, fick jag ju förstå. Och det gjorde jag såklart.
Sommaren gick, och presentkortet hängde kvar på kylskåpet i väntan på rätt tillfälle. Så häromdagen kom det. Efter ett krävande, men lyckat, tandläkarbesök för sonen kände jag att det var läge. Lyckade tandläkarbesök bör firas, hade han själv sagt samma dag. Och ja, det var helt okej att använda presentkortet just den här dagen, svarade han när jag försiktigt frågade.
Så vi packade badväskan och begav oss till havet, bara han och jag. Det är något visst ändå, att ha möjlighet att umgås med ett barn i taget. Att kunna lyssna koncentrerat på allt som finns att berätta om Pokemons och skateboardtricks. Att gå hand i hand ner till vattnet, och njuta av att han fortfarande vill hålla sin mammas hand när andra ser. Se honom leta sjöstjärnor och krabbor på botten, med en outtröttlig energi. Få vara med honom i nuet.
Sedan köpte vi glass, och jag var en ja-sägare som lät honom välja helt själv. När vi sedan satt på filten och åt våra glassar, som snabbt smälte och droppade på hans små solbruna händer, lyste hans ögon upp och han utbrast. ”Mamma, jag tycker vi är väldigt duktiga på carpe diem!”. Ja, älskade unge, det är vi banne mig. Världsbäst! Att fånga dagen och stunden är något jag hoppas att jag har fört över till mina barn.
Dagen hann bli tidig kväll innan vi begav oss hemåt igen. Men han sa att det var lugnt om jag ville ha någon mer timme på presentkortet.
Varm i hjärtat packade jag ihop våra saker i bilen och åkte hem – tacksam för en av de finaste gåvor jag har fått. Och jag lät presentkortet hänga kvar på kylskåpet efteråt. Kanske kan man lura sig till några timmar till någon dag.
