Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Nina Persson.
Nina Persson.

Nina Persson: Året när en ynklig liten snuva kan ställa in julen

I skrivande stund är det fortfarande några dagar kvar till julafton, och jag har medvetet valt att vänta med att skriva årets sista kåseri till sista inlämningsdagen. Varför? Jo, för i år är det ett speciellt år för oss alla, och ingenting är riktigt som vanligt. Allt kan hända.

Kommer något att inträffa precis före julafton som gör att allt vänds upp och ned? Blir det ens någon julafton att fira, eller kommer covid-19 att förstöra även dessa planer för min lilla familj? Faktum är att jag knappt har velat köpa hem någon julmat än, och än mindre inte vågat slå in en endaste julklapp.

Det kanske låter märkligt att jag – som så ofta har predikat om att livet faktiskt inte går att planera, att det ofta tar sina tvära kast, och att man måste försöka göra det bästa av situationen – nu låter mig påverkas av en högtid. Jag menar, värre saker än ett inställt julfirande har drabbat mig genom åren. Egentligen borde jag ha tala till mig själv med säker och myndig röst, och säga att det kommer bli bra på något sätt – det blir det ju oftast, även om det inte blir exakt som man har planerat. Men vet ni, i år tror jag att julen är extra viktig för oss alla. I tider som är svåra är det inte sällan i traditioner man hämtar trygghet och lugn.

Just nu har jag och min familj både en plan A, plan B och plan C för hur årets julfirande ska genomföras (om det ens kommer att kunna göra det). Den första planen har redan hängt och dinglat på en skör tråd… I år funkar det ju inte att någon i sällskapet ens får en ynklig liten snuva i sista stund – den skulle göra att all planering går i kras och julfirandet får ställas in. Och vem vet, kanske blir det så att detta usla virus förstör julen för väldigt många i år, även för vår familj.

Men trots alla farhågor och det instabila läget i världen – jag har en familj och ett hem, och i detta ögonblick (peppar, peppar) är vi helt symtomfria. Jag lider i stället extra mycket med dem som är svårt sjuka, eller med vårdpersonal som just nu går på knäna i denna pandemi, och som av den anledningen får arbeta i stället för att vara med sina nära och kära under julhelgen. Men jag känner även med dem som tvingas fira jul helt i ensamhet. Som i år – och kanske även alla andra år – inte har någon att uppleva dessa traditioner med.

Julen 2020 får vi hjälpas åt med, för att göra den så varm och trygg som möjligt för oss alla. Vi behöver det, speciellt mycket i år. Och skulle alla våra planer gå i stöpet så får vi frysa in julmaten och lägga klapparna i förvar till våren. Plan C får kanske bli en julafton senare i vinter. Hur många barn hade inte jublat över att tomten kom i februari? Jag håller dock tummar och tår för en så vanlig jul som möjligt, för just ”vanligt” är vad vi alla behöver nu. Så hörs vi igen nästa år. Var rädda om er tills dess, och god jul!