Vad kan man säga? Ingenting, man kväver en gäspning och säger ”Ååå, vad söt”, liksom. Men så särskilt underhållande är det ju inte, särskilt inte om man inte har några barnbarn själv.
Nu är jag en av de där odrägliga människorna. Vår dotter har nedkommit med en liten dalkulla, och jag ber härmed om ursäkt i förhand för allt jag kommer att berätta och alla bilder jag kommer att visa för alla som kommer i närheten av mig de närmaste 18 åren. Det är inte troligt att ni läsare heller kommer undan.
Tösen föddes som en avbild av sin far och farfar. Först tycktes det som om inga som helst nymanska anlag varit inblandade. Man brukar ju säga att barn föds lika sin pappa för att han inte ska kunna svära sig fri och dra. Det lär ha varit positivt i evolutionen, för om pappan höll fast vid familjen i grottan och bar hem sina jaktbyten dit så hade barnen större chans att överleva.
Nu efter en månad börjar jag kunna se min egen dotters drag i bebisen. Men en sak har oklart ursprung; hon har den allra sötaste lilla distinkta grop i hakan, ni vet en sådan där som män ibland döljer med ett skägg. Ingen annan, vare sig på mödernet eller fädernet har en sådan grop, vad jag vet. Vi får hoppas att hon inte börjar odla skägg, för det är den gulligaste lilla grop som finns. Rent objektivt alltså.
En grej som kommer att bli förvirrande för mitt barnbarn är att hennes farmor bor på Mormorsgatan. Jo, farmor och farfar bor ett stenkast från Falu koppargruva som har kallats för Gamla mormor, det är så gatan har fått sitt namn. Nästa gång som Gamla mormor (alltså jag) är i Kopparstaden ska jag sno en gatuskylt på Mormorsgatan och sedan i smyg byta ut den som det står Olof von Dalins väg på i Falkenberg. Olof von Dalins väg kan väl gå i Falun i stället? Gräver man djupt i arkiven så hade Olle säkert någon liten anknytning dit också.
När jag fick min cancerdiagnos för fem år sedan var det första jag tänkte ”Men barnbarnen då, ska jag inte få lära känna dem?”. Innan dess hade jag inte tänkt så mycket på barnbarn, men där och då blev de plötsligt jätteviktiga. Trots att jag förstås inte ens visste om det skulle bli några.
Barnbarnet föddes klockan 08.50. Klockan 11.50 samma dag ringde de från sjukhuset i Varberg och berättade att de inte hittat några dumheter på min senaste röntgen. Därmed väljer jag nu att räkna mig till överlevarna, även om det aldrig finns några garantier. Tjoho!
Men det är för långt till Dalarna. Har man nu trots allt serverats livets efterrätt, så vill man ju njuta av den. Så nu satsar vi på ett fritidsviste i Dalarna. Ett helt nytt landskap att upptäcka, ny stuga, nya sjöar att bada i och ett barnbarn som snart pratar som Gunde Svan (vi kommer att älska henne ändå). Vilken nystart! Hoppas ni vill hänga med i spalten.
