Så med detta är det mesta från min 45-åriga födelsedag ett minne blott. En födelsedag som blev så fin den bara kunde bli, trots rådande omständigheter. Litet och intimt, med bara min familj.
Jag har alltid älskat festligheter, och har ofta anordnat kalas, speciellt på jämna födelsedagar. För fem år sedan firade jag med pompa och ståt i hyrd lokal, där jag själv äntrade festen på en röd matta, från den vita limousinen. Ja, ni läste rätt – jag kom på den briljanta idén att åka limo till partyt. Så medan min dåvarande sambo och mina föräldrar fixade det sista, och sedan tog emot gästerna, höll jag och barnen oss hemma och förberedde oss i lugn och ro.
För en kontrollmänniska som jag, var det skönt att slippa den där sista svettiga stunden innan festen börjar, och i stället kunna ta ett glas champagne och bara njuta av att vara prinsessa för en dag. Visst, det kostar en bra slant (särskilt med tanke på hur kort sträcka vi åkte), men så värt det. Och barnens reaktion när det fanns gratis läsk och godis där bak i bilen, den var värd alla pengar i världen.
I år gled jag inte in på festen på detta glamourösa sätt. Faktum är att jag de senaste åren inte haft samma lust att fira min födelsedag. Inte alls faktiskt. Det är så mycket som har förändrats sedan min 40-årsdag – livet har gjort tvära kast på flera sätt, och det är mycket som inte är detsamma.
Familjeförhållanden har ändrats, vänner har förlorats, och sjukdom och död har gjort att nära för alltid har ryckts ifrån mig. Livet blev annorlunda, och jag tappade liksom lusten att fira – till och med min egen dag.
Men samtidigt är det också så mycket som är fantastiskt i mitt liv just nu, i många fall till och med bättre än för fem år sedan. Pusselbitarna faller på plats för alla, och man lär sig att leva och anpassa sig till nya förutsättningar. Lyckan vänder åter.
En nära vän blev nästan förnärmad när jag berättade att jag funderade på att inte fira i år heller. ”Du älskar ju att fira fina saker i livet. Att få fylla 45 är ju ändå värt att firas! Och få koppla bort all skit som händer i världen just nu. Fira som aldrig förr – det är en rättighet och en skyldighet!”.
Så det blev så, hon är klok min vän. Inte någon stor baluns, men väl en trerätters middag som vi hämtade på en lokal restaurang. Att slippa laga mat, och bara behöva öppna vinet till varje rätt, det är snudd på lika lyxigt som att åka limousin.
Om fem år är det en ännu större dag – en milstolpe i livet. Vem vet vad som har hänt fram till dess? Kanske är det då man ska anlända till festen i galastass, nedfirad från en helikopter. Den som lever får se – och det ska jag göra.
