Man har väl full kåll, eller?

Det blev sent i november och i en paus blickade jag ut över den stökiga verandan och vidare ut i en trädgård i höstskrud. Jag tror att den fortfarande inte har bytt garderob, fast det rimligtvis borde vara någon slags vinter nu?

ANNONS
|

Hursomhelst, jag såg de två små träden – plommon och päron – som trots bristande omsorg vad gäller beskärning så gott som årligen bjuder på en massa godsaker och lät blicken gå på tomgång en stund innan jag rätade upp mig och slutade dagdrömma. När jag sen halade in blicken, som nu i stället skulle vila på datorskärmen, såg jag en kruka med fyra nyanser – brun, grön, gul och röd. ”Här står jag”, sa plantan med sin brungröna stam, rödgröna frukt och gula blomma i topp, ”och själv då?”

Wow, tänkte jag och gick ut på det snorkalla verandagolvet i strumplästen och knipsade av en fin liten röd tomat. Sedan tog jag en bild som visade fyra årstider i krukformat och la ut på Instagram. Detta ville jag dela med mig av!

ANNONS

Nu är det ju inte bara roligt förstås, det måste vara något fel om inte årstiderna har sin riktiga gång? Vi har sett det allt oftare att saker blommar hysteriskt eller på fel tid och så vidare.

Förutom den mer allvarliga dimensionen, kanske detta kommer att ställa till det lite extra för den oerfarna hobbyodlaren, även kallad självhushålls-wannabeen? Det är jag. Eller ja, jag och min man. Om man inte har koll från början blir det liksom en extra dimension att väga in.

Gång på gång är jag med om att saker växer och faktiskt inte bryr sig om mitt dåliga samvete. Det är kanske mer ogräs runtomkring, men en hel del att skörda blir det även om man är en odlare som jobbar enligt devisen hellre än bra. Så det är tur att det inte är någon som ser, eller snarare hör, oss traska runt och inspektera de rufsiga pallkragarna i månadsskiftet november/december: Vad är det? När ska man skörda det? Har du planterat brysselkål? Jag har ingen aning! Skulle det inte varit purjolök här? Är detta kål? Hm, tror det.

Så kan det låta.

Men i alla fall, det finns nät över vissa planteringar och detta skydd över uppsjön av kålsorter som skulle lägga grunden för vår kost (ja, det är kanske lite överdrivet) har gjort ett ganska bra jobb. Om du frågar mig alltså, för mig är kålhuvudet halvfullt kan man säga. Min man håller inte riktigt med. Fakta är: kålen är flaxig och sprider sina kålvingar än hit och än dit, huvudena – där sådana finns – är små (och söta). Den oväntade och gängliga gästen brysselkål å sin sida, bjuder på små, små knoppar – och stor förvåning, ingen verkar som sagt ha någon aning om att sådan planterats.

ANNONS

Det får mig att i repris se mig själv ute bland pallkragarna för ett par år sedan. Efter några veckors semester på annan ort kom vi hem och insåg att vi hade en hel del att skörda. I en pallkrage hade physalis mognat, till min stora glädje och häpnad, oj så fint – och gott! Tänk, det hade jag glömt att vi hade odlat. Fast det hade vi inte heller. Det var grannens pallkrage.

Kålen och annat smått och gott är dock inte sådant som vi ämnar palla i vår egen trädgård. Vi har planterat det själva, det har jag ”kåll” på till hundra procent, för det tog sin runda tid av planering och grävande. Det var bara i vanlig ordning därefter som vi inte riktigt pallade med. Det är lätt hänt att det växer en över huvudet.

Det krävs antagligen en högre grad av fokusering för att närma sig självhushållsstatus inom grenen spridda grönsaker. Det heter ju ”som man sår, får man skörda”. Det är rimligt. Så, det börjar bli dags att skörda och låta tankarna börja gro – på nästa säsong och på vad man kan pula ner i sina (egna, notera) pallkragar.

ANNONS