Vissa personer borde inte ha munskydd, de borde ha helkroppskondom. Vad är det med ”Gå inte till jobbet om du är det minsta förkyld, håll avstånd och tvätta händerna” som är så svårt att begripa?
Och vad säger man? ”Borde inte du ha stannat hemma från jobbet i dag? Sprita händerna och ta en ny tallrik!”
Ja, naturligtvis borde man säga så. Men man är ju för mesig. Man är rädd för att verka hysterisk. Så man petar försiktigt i maten, knyter näven i fickan och går hem och skriver ett kåseri i stället.
Och så har vi de där som verkar vilja sprida virus bara för att jäklas. Jag möter en person på en nästan tom trottoar, vi kommer närmare och närmare och närmare varandra och – där kommer hostanfallet. Exakt i samma ögonblick som vi är jämsides.
Eller de där ungdomarna häromkvällen som strosade i bredd på gångstigen väääldigt långsamt och som jag inte ville gå förbi eftersom en av dem hostade rakt ut i luften. De vände sig om flera gånger, liksom undrande varför jag också gick så sakta och inte passerade dem. Men ingen gick åt sidan.
Jo, jag vet, det är lätt att glömma sig. Det nya smittsäkra beteendet sitter inte riktigt i ryggraden än, trots flera månaders träning. Jag var själv nära att försöka handhälsa på en främmande människa häromdagen. Lyckligtvis hade han vett att sträcka fram armbågen i stället.
På tal om att handhälsa. Det finns inte mycket som är positivt med covid-19, men lite kul är det att de där hälsningsfundamentalisterna som tycker att bara de som vill ta alla i hand ska komma ifråga för kommunala jobb, de har blivit lite överkörda av tidsandan. Det kommer att dröja innan vi kan handhälsa på anställningsintervjuer igen. Till dess tycker jag att det traditionella muslimska sättet, att lägga en hand mot sitt hjärta och nicka eller bocka lite lätt, är ett utmärkt sätt att hälsa och visa respekt, värme och välvilja. Mycket bättre än det där armbågshälsandet egentligen: ”Jag vill egentligen inte ta i dig med tång, men här har du armbågen då.”
När vi inte har en pandemi att ta hänsyn till så kan det i stället bli lite väl intimt med hälsandet. ”Säga vad man vill om det där viruset, men det är skönt att slippa det där j-a kramandet”, som en kompis uttryckte det. Ja, ibland känner man sig nästan tvungen att krama folk som man inte känner så väl eller ens tycker om. Du går på fest, kastar dig om halsen på en gammal skolkamrat, men så står hennes man där bredvid. En snubbe som du inte har träffat så ofta men som verkar vara en högfärdig tråkmåns. Kramar du honom också då, eller sträcker du bara fram näven? Jag brukar hellre krama en gång för mycket än en gång för lite, men ibland känner jag mig lite falsk och solkig efteråt.
Efter pandemin, när nu efter pandemin blir, ska jag bara krama dem jag känner för.
