I vår källare fanns klädstänger och plastboxar med plagg som var för små, för fula eller någon annans. Någon flyttade hemifrån för länge sedan med en plastkasse i handen medan kläderna hängde kvar. Jag gjorde själv likadant när jag var ung, så det är inget att säga om.
Det som förr var ett träningsrum (!) hade under åren fyllts av tyger som jag en gång trodde att jag skulle sy något av, korgar med garn som jag en gång trodde att jag skulle sticka något av och allsköns mindre möbler som vi en gång trodde att vi skulle få användning för igen.Träningsredskapen stod kvar, men dolda av allt det andra så att man slapp bli påmind om dem. Barmhärtigt på ett sätt.
Dessutom var garaget nästan oframkomligt med musikinstrument (någon flyttade hemifrån…), gamla färgburkar och kartonger med blandat jox. Ett annat källarutrymme flödade över av skor och blomkrukor. Ja, blomkrukor! Jag vet inte varför jag har samlat på mig så många blomkrukor, men jag vet att vi är många med den problematiken. Secondhandaffärerna får in så många krukor att de ibland har inlämningsstopp har jag sett.
Medan jag gick där vadande till knäna i gamla synder så tänkte jag på Greta Thunbergs sommarprat. Jag dröjde lite med att lyssna på det, för jag visste att jag skulle bli missmodig av alla skrämmande sanningar. En del lindrigt begåvade figurer har ju för vana att vilja skjuta budbäraren, men när det gäller Greta så är det värsta att de flesta tror henne men ignorerar det hon säger. Vuxna människor med viktiga förtroendeuppdrag håller för öronen och sjunger så högt de kan om tillväxt för att slippa höra. Och så pytsar de ut miljarder i krisstöd till en industri som förvärrar klimathotet. Lite vid sidan om får Greta fina priser för att hon säger åt oss att göra det vi sedan ändå inte gör. Det är en konstig ekvation.
Tyvärr har inte klimatkrisen tagit paus på grund av coronakrisen, men vi klarar ju bara av att hålla (högst) en kris aktuell åt gången. När Greta i sitt sommarprogram påminner om ruggiga ”tipping points”, fenomenet när man nått en punkt där det är för sent att stoppa den katastrofala utvecklingen, ja då vill man gärna sjunga och hålla för öronen som politikerna för att slippa ångest. Men det är för fegt.
Det hjälper ju inte världens smältande glaciärer, men nu ser det bättre ut i vår källare. Vi har röjt och jag slipper titta på allt som har bidragit till miljöförstöringen vid tillverkning och transport. Kupan, Emmaus och Brohjälpen har fått lite mer att sälja. Och om någon av er nu ser mig i en kläd-, sko- eller blomkruksaffär, så se genast till att jag kommer därifrån! Ni får lov att använda ett visst mått av våld om så skulle behövas
