Jag såg Keith Richards på tv häromdagen. Han hade hatt. Håret spretade som vanligt. Han såg extremt välpolerad ut. För att ha hävt i sig ansenliga mängder Jack Daniels genom åren, vill säga.
Det var en amerikansk show och den gamle Stonesgitarristen hoppade in och gjorde ett gästframträdande ihop med en av countryns bjässar, Willie Nelson.
Låten var smörig och lättade aldrig riktigt från golvet. Det enda som stack ut var Keiths brittiska accent. Han sade något vänligt, insmickrande till publiken och något kort om vilken låt han skulle framföra. Publiken var vild och då hade han ännu inte ens rört strängarna.
Livet är orättvist.
När han började sjunga insåg alla att det var en låt som låg långt ifrån vad han ägnat sig åt under större delen av sin karriär. Publiken köpte det direkt. Stående ovationer. Folk såg varandra in i ögonen, kommenterade guden som klivit ned från skyarna och koncentrerade sig på låten.
Livet är inte rättvist.
Efter första versen tog Willie Nelson över sången. Han sjunger personligt och kan inte ifrågasättas. Hans publik är stor. Men när han krafsade på gitarren skulle vilken elev som helst från kommunala musikskolan som precis lärt sig "Tom Dooley" kunnat hänga med.
Det var enkelhet som gällde. Fullt fokus på sången.
När gubbarna kom fram till refrängen sjöng de tillsammans. Eller rättare: sjöng och kraxade.
Publiken älskade dem.
Keith Richards pillade fram ett kort solo. Det var inget som förlängde hans karriär, men helt okej i förhållande till låten. Enkelt och avskalat.
Sedan kom musikhistoriens mest märkliga ögonblick. Willie Nelson fick för sig att hänga på. Han hade en akustisk gitarr hängande på magen. Den fungerade ungefär som när tokbra sångaren Mikael Rickfors åkte omkring i de svenska parkerna och hängde på sig en gitarr. Den var en snuttefilt. Det ser jäkligt ballt ut, men varken Rickfors eller Nelsons bästa gren är att pilla på strängarna.
Det stoppade inte Nelson, som kanske inspirerades av sällskapet på scen.
Jag lovar. Nu skulle till och med barnen i kölistan till musikskolan gjort bättre ifrån sig. Plink. Plonk, Twang. Djåink.
Publiken applåderade. Jublade och njöt.
Nu vet ni kanske vad kommer: Livet är inte rättvist.
Okej, det är kanske en smula övermagat att i ett sådant här sammanhang ens nämna Bandet, Halmstads mest okända och snart ändå mest omskrivna lilla trio. Att ens närma sig Bandet i samma spalt som Willie Nelson och Keith Richards skulle kunna få hela läsekretsen att vrida sig i läsesofforna av pinsamhet. Men jag kan inte låta bli.
Bandets solon kan kanske diskuteras. Men då handlar det
i stort sett om tycke och smak. Det har aldrig hänt att Gitarristen levererat ett så ynkligt plinkande eller plånkande. Varken Tjåing eller Bläingk har kommit ur förstärkaren. Inte ens när han råkat välta omkull gitarren går det att få den att låta som när Willie Nelson kramade ur sig ett solo.
Men nu var det alltså två ikoner som stod på scen och gnisslade ikapp och publiken var hänförd.
När Bandet stod på scen senast upplevde vi precis raka motsatsen. Publiken åt mat, pratade med varandra och såg mest ut att längta efter en skiva med kurdisk folkmusik. Eller möjligen efter ett klassiskt vietnamesiskt stycke upphottat med diskotakt.
Rockbandets gedigna låtkatalog med härliga slagdängor om den lilla staden vid havet ratades helhjärtat. I ställets mumsades det på inlagda risrätter från bortre Asien, bladknyten i starka oljor från den främre delen av samma världsdel och fantastiskt kryddade rätter från arabvärlden.
Helt underbar mat alltså. Och det var nog det som gjorde rockbandets uppdrag helt omöjligt. Sällan har tre så inspirerade musikanter spelat för så många och orsakat så oansenlig reaktion.
Det är klart, om man ska vara en smula självkritisk, det spelade nog en avgörande roll att Bandets ljudtekniker var tvungen att gå hem innan spelningen. Vi nådde inte ut i det enorma folkhavet och hade behövt hjälp att kräma på volymen upp till Keith Richardsnivå.
Nu stod vi där och skramlade under tiden som sorlet från den mumsande publiken dränkte det mesta.
När Willie och Keith var klara ville jublet aldrig ta slut. När vi släppte iväg de sista tonerna var det bara kurdisk folkdans som lockade publiken. Vårt framträdande var troligen glömt innan vi hunnit sträcka oss efter en kopp kaffe.
Jag ska prova med hatt nästa gång.
