Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Sticker ut hakan. Daniel Wångsten jobbar som kommunikatör på Hotell Tylösand. Han är inte rädd att sticka ut hakan och lovar att inte skriva om bandy i något kåseri i HP. ”Satan så ointressant det är”, säger han.

Kåsör med rätt att reta upp

Han är inte rädd för att sticka ut hakan. I sina kåserier i Hallandsposten tar Daniel Wångsten upp fenomen som han retar sig på. – Jag tycker det är kul att kunna välja fritt vad man vill skriva om, säger han.

Sedan några år gör han sin röst hörd i kåserier i Hallandsposten en gång i månaden. Många hör av sig till honom för att kommentera och det gillar Daniel. Det blev riktigt liv i luckan när han avslutat ett kåseri med: ”För övrigt anser jag att Najaden bör förstöras”. Sedan fortsatte han på den inslagna vägen och tog upp budskapet i flera texter.

– En morgon ringde två medlemmar från Najadens vänner kvart över sju. De skällde på mig och sa att jag ville mörda kulturutbudet och att Halmstad har en sånt maritimt arv. De tjatade om det där och var allmänt upprörda. Dessutom hade jag inte faktakollat allt om skeppet, vilket jag erkänner utan omsvep.

– Däremot får jag säga att min åsikt gick fram, vilket jag anser som det viktigaste. På varje arg ”najadenfarbror” går det tio normala människor som tycker jag har rätt om båten.

När Daniel skrev att ”Zlatan är det svenskaste vi har” möttes han av liknande kommentarer.

– Men för varje rasistgubbe gick det tio som tyckte jag hade rätt. Det är lustigt att det mest är farbröder som är arga.

Annars är reaktionerna att läsare tycker han skriver bra.

– Jag skrev om döden en gång och då fick jag ett brev hemskickat av en snäll och säkert välmenande människa som tyckte jag skulle läsa Uppenbarelseboken för att nå någon form av frälsning och tröst.

– När jag skrev om att bli gammal fick jag ett långt handskrivet brev av min mormors syster som jag inte visste fanns. Hon hade släktforskat och erbjöd mig att ta del av uppgifterna om vår släkt. Jag har bara inte svarat henne ännu...

– Jag tycker det är kul att kunna välja fritt vad man vill skriva om. Om man är glad, arg, upprörd eller egentligen oberoende av känsla och bara skriva av sig om någonting. Det är en rolig form.

Något ämne du aldrig kommer att ta upp? 

– Tror jag är ganska öppen för allt. Eller jo, bandy. Jag kommer nog aldrig att ta upp bandy. Satan så ointressant det är. 

Något ämne du säkerligen tar upp igen?

– Najaden får jag säkert någon anledning att återkomma till. Jämställdhet också. Jag hade dessutom velat ta upp något om dårskapen med Sverigedemokraterna, men jag är rädd att jag inte riktigt kommer kunna hålla mig inom gränserna för vad som är okej och inte okej att skriva. 

Daniel är född i Halmstad och gick samhällsvetenskapliga programmet på Sannarpsgymnasiet. Därefter bodde han i London i tio månader.

– Då blev jag tjock, säger han med ett skratt.

Sen åkte han hem och jobbade som kypare på Hotell Mårtenson och i produktionen på HMS Industrial Networks.

Men han blev sugen på att plugga igen och gick Europaekonomprogrammet på Högskolan.

– Jag hade ingen ordning på vad jag ville bli. Läste ekonomi för att det kanske var bra, men hade ingen aning om vad ekonom var.

Sen hoppade han runt och sålde nästan allt mellan himmel och jord: annonser, cigaretter, hus och skivor.

– Vid 27 livskrisade jag och upptäckte att jag var ganska bra på att skriva. Jag började tänka på vad jag egentligen ville göra.

Valet föll på kommunikation och reklam som han studerade på en reklamskola i Göteborg. Daniel blev copywriter och praktiserade på en byrå i Halmstad.

– Men de hade inte råd att anställa mig så jag startade eget som jag hade i ett år. Därefter träffade jag en kille som hade en reklambyrå och jobbade där ett år.

Sedan i juni i år jobbar Daniel som kommunikatör på Hotell Tylösand och arbetar med digital kommunikation. Han marknadsför anläggningen och har kontakt med gäster via sociala medier.

Familjen Wångsten utökades nyligen med lilla Siri, sju veckor.

Hur var det att bli pappa igen?

– När du tittar på din bebis är det som att vara mitt i stormens öga, inget annat spelar någon roll där och då. Men man är konstant trött.