Hiv-viruset är ingen dödsdom för Axel Lilja

Mejlet från Oslos universitetssjukhus kom en vecka efter Pridefestivalen i den norska huvudstaden. Testet som Axel hade gjort var färdiganalyserat.

–Sjukhuset hade ett tält på festivalen där man kunde göra ett standardtest för de flesta sexuellt överförbara sjukdomarna. Jag hade inte testat mig på ett tag och tyckte det kunde vara bra, säger Axel Lilja.

I mejlet ombads Axel raskt ta kontakt med sjukhuset. Han ringde och en sjuksköterska var mycket angelägen om att han skulle komma direkt. Han förstod att det var något.

I ett sjukhusrum fick han sätta sig och träffa sjuksköterskan. Hon inledde dramatiskt.

”Ett av resultaten är positivt och det är det du minst av allt vill ska vara det.”

–Det var så overkligt. Som i en film. Sedan började hon ganska mekaniskt rabbla information och prata om smittspårning. Resten är bara blankt. Jag kommer inte ihåg, säger Axel.

När vi nu träffar honom har det gått ett drygt halvår. Han är hemma i uppväxtens Våxtorp mellan en jobbperiod i Oslo och en långresa ut i världen.

Dagarna efter sjukhusbesöket var en kaosartad tid inombords, berättar han. Det var förnekelse och overklighetskänslor. Klara rationella tankar avlöstes av sammanbrott.

Men en sak kom han tidigt underfund med.

–En av tankarna som kom upp direkt var att det här måste jag göra något av. Jag måste göra något politiskt. Så fungerar jag. Jag kan inte bara sitta tyst. Om jag berättar och bidrar till att öka kunskapen och minska fördomarna hjälper jag både mig själv och andra som jag, säger Axel Lilja.

Under sin vistelse hemma i Våxtorp hinner han besöka klasser på både Våxtorpsskolan och Osbecksgymnasiet, skolor han själv har gått på.

–Jag känner att jag vill vara med och radera bort bilden av hiv-positiva som smittbomber. Målet är att man ska se hiv som vilken kronisk sjukdom som helst, som diabetes till exempel.

När Axel fick diagnosen var han relativt påläst. Men kunskapen låg långt bak i huvudet. Sedan dess har han läst mycket och tagit del av det senaste inom forskningen. Han deltar själv i en studie där forskare försöker hitta ett vaccin.

–En av de viktigaste sakerna som jag själv inte visste innan jag började läsa på, var att om går du på välbalanserad medicinering är risken att du smittar någon annan väldigt nära noll. Och det är det inte många som vet. Jag skulle till och med kunna skaffa ett helt friskt barn med en kvinna om jag mot förmodan skulle vilja det.

Hiv är fortfarande är en obotlig sjukdom. Men med dagens mediciner kan du leva hela livet med viruset i kroppen utan symptom, utan att den dödliga sjukdomen aids utvecklas.

Så långt har forskningen kommit.

Axel har själv inte börjat med bromsmediciner än. Virusnivåerna i hans kropp har hittills visat sig vara extremt låga, nästan lika låga som vid en medicinering. Hur länge det håller sig så är det ingen som vet.

–Det är möjligt att jag kan leva 20-30 år utan att påverkas. Men jag kommer att påbörja bromsmedicinering tidigare än så, för att jag inte ska riskera att smitta någon annan, säger han.

Många har sett tv-serien Torka aldrig tårar utan handskar. Den utspelar sig under aidshysterin på 1980-talet när dödligheten var hundraprocentig och smittorisken väldigt hög. Mycket har alltså hänt sedan dess.

Men lagstiftningen är fortfarande den samma som 1985.

Enligt smittskyddslagen måste den som är hiv-smittad både använda skydd och informera sin partner före sex. Den som bryter mot den så kallade informationsplikten kan dömas till fängelse för grov misshandel – till och med om kondom har använts och ingen smitta överförts.

För ett drygt år sedan kom en förändring som gjorde att man som hiv-positiv kan bli befriad från informationsplikten om din läkare anser att du har en balanserad medicinering. Men det är upp till läkaren och riskerar att bli godtyckligt, menar kritikerna.

Norge och Danmark har tagit ett steg längre och avskaffat informationsplikten helt. Fortfarande krävs dock kondom. Nu pågår en politisk diskussion om att gå samma väg i Sverige.

Detta är något som skapar en liten diskussion i klassrummet när Axel besöker Osbecksgymnasiet. De flesta eleverna tycker att informationsplikten bör vara kvar. Hiv är fortfarande en så pass farlig sjukdom.

–Jag resonerade precis på samma sätt innan jag satte mig in i det här. Jag tycker fortfarande att den som medvetet smittar någon annan ska kunna bli dömd. Men för de som medicinerar och har sin sjukdom under kontroll tycker jag inte att inskränkningarna står i balans med smittorisken, säger Axel.

Den vanligaste smittovägen i dag är genom personer som inte vet om att de är smittade och därmed inte medicinerar. Dessa kommer man inte åt genom lagstiftningen, menar han.

–Jag anser att informationsplikt-en bidrar till stigmatiseringen av hiv-positiva. Organisationen Hiv Sverige har till och med pratat med folk som är nästan helt säkra på att de har hiv, men som inte testar sig för att de inte vill leva under det tvånget som lagstiftningen ger.

Tillbaka till sjukhuset i Oslo. Efter beskedet fick Axel direkt träffa en stödperson.

–Han var själv hiv-positiv och engagerad i arbetet för bögars hälsa. Att tidigt få prata med honom var viktigt för att komma igenom den första tiden. Hans huvudbudskap var att man kan ha ett bra liv ändå. Han sa bland annat: ”det är inte hur man har det, utan hur man tar det”.

Sjuksköterskan gav Axel rådet att hålla beskedet för sig själv tills den första chocken lagt sig. Detta för inte sedan ångra vilka man har berättat det för.

För egen del tror Axel inte på den metoden.

–Redan dagen efter hade jag berättat för de flesta i min närhet, vänner och familj. Utan deras stöd hade jag inte klarat mig igenom den processen så snabbt. Jag tror också det var viktigt att jag hade en bra självkänsla. Jag visste vem jag var och vad jag stod för. Jag vet att jag inte är äcklig. Det var något jag redan gått igenom i tonåren när jag berättade att jag var bög. Det var mycket jobbigare än det här, säger Axel.

När du läser det här är Axel ute på en resa genom Europa och Sydamerika. Han planerar att vara borta hela 2015.

Axel är inget offer. Han fortsätter att leva.

Men en sak är förändrad. Han vet att han bär på ett virus som inte kommer att försvinna.

Fredrik Magnusson