Henrik Dagård har lagt av – tränar andra

HP grattar...

... Henrik Dagård, före detta tiokampare, som fyller 40 år den 7 augusti.

Hela familjen Dagård har under fem av sommarens veckor trivts bra i den nyköpta sommarbostaden som inte är större än 30 kvadratmeter.

– Köpet blev klart i april. Vi har tagit det lugnt såhär första sommaren, man vet ju inte hur barnen ska ta omställningen, säger Henrik Dagård i Tylösandsidyllen.

Den före detta friidrottaren, som fortfarande innehar det svenska rekordet i tiokamp, har sedan början av 2000-talet lagt sin egen träning på hyllan men har fortfarande idrotten nära till hands med jobbet som utbildningsansvarig på Eleiko och fystränare i fotbollslaget Elfsborg.

– Fotboll är en väldigt komplex sport där man behöver stor variation i träningen. Som idrottare gjorde jag en del misstag med träningen, därför känns det kul att kunna vägleda andra och få vara en del av lagets resultat, fortsätter Dagård.

Henrik började först som 15-åring att träna friidrott i barndomsstaden Halmstad.

I tiokamp, som ganska snart blev Henriks grenval, gjorde hallänningen sig ett namn när han 1994 blev silvermedaljör under utomhus-EM i Helsingfors.

– Som tiokampare måste man vara hyfsat bra på allt. Även om jag hade snabbheten som gjorde att grenarna som innebar löpning var mina absolut bästa så lyckades jag ofta bra även med till exempel spjutkastningen, konstaterar han.

Henrik förklarar att det för honom gick väldigt snabbt att nå topp-placeringar. Redan fyra år efter att han hade börjat med idrotten kom han på fjärde plats i junior-VM.

– Det roligaste med friidrotten var att jag alltid tävlade mot mig själv. Visst har lagsporter också sin charm, men alla framsteg jag gjorde berodde ju alltid på min egen prestation, säger han.

Förutom Henriks största bedrift i idrottssammanhang med EM-silvret i Helsingfors har han även utmärks sig under inomhustävlingar i Paris och Barcelona i mitten av 1990-talet.

Under världsmästerskapen i Göteborg 1995 gjorde han och hans tränare misstaget att öka intensiteten på träningen.

– Efter de tidigare årens goda resultat ökade jag, i min iver över att bli ännu bättre, på träningen. Det innebar att jag blev nedtränad. I stället för de toppresultaten som var min ambition gjorde jag inga resultat att skryta med överhuvudtaget, förklarar han.

1996 slet Henrik Dagård av sin vänstra hälsena. Det, i kombination med en tidigare knäskada, innebar att han fick skippa de stundande olympiska spelen.

1999 tog han revansch.

Genom att komma på en sjunde placering under världsmästerskapen lyckades Henrik Dagård att kvala till OS i Sydney år 2000. Även om han inte vid det tillfället hamnade bland de bästa är han nöjd att ha deltagit och njuter av att fortfarande ha det svenska rekordet i tiokamp från 1994.

– Men nu är Nicklas Wiberg från Öland uppe och nosar på mitt resultat. Det är imponerande om han klarar att ta det, även om det känns tudelat.

Vad är det bästa med att inte längre vara i strålkastarljuset?

– Jag hade aldrig problem med varken den mediala bevakningen eller alla resor som idrotten innebär, däremot kan jag sakna att träna mot ett speciellt mål och sedan jobba för att uppnå det.

Det skramlar inifrån stugan. Canita, som för övrigt representerade Halland i Fröken Sverige-tävlingen samma år som Annika Duckmark vann, kommer fram med mobiltelefonen och visar en kort filmsnutt. Det är sonen Charlie som hoppar höjdhopp på Sannarps idrottsplats.

– Charlie har visat intresse för att höjdhoppning, det är roligt. Han klarar redan av en flopp, så det verkar som att han har en viss känsla för det, kommenterar Henrik Dagård filmen.

Äpplet faller ju, som bekant, inte långt från päronträdet.

Lina Keilo