Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Helene är kvinna för sin hatt

Idékläckandet är en del av skapelseprocessen. Därför går det också åt tid att fundera och klura ut hur slutresultatet ska bli. – Jag brukar säga att jag lägger det på ”tänken” och mogna, säger modisten och tavelmakaren Helene Johansson och ler.

För två år sedan flyttade hon till sin kombinerade hattateljé och ramverkstad på Skånegatan. Före det har hon haft hattbutik på Brogatan samt i Fattighuset på Lilla torg. När lokalerna i det före detta beställningsköket blev lediga slog hon till. Här finns lagom med utrymme för båda verksamheterna.

– Det svåra är att hitta rätt inomhustemperatur. Nu kan jag tycka det är lite för kallt att hålla på med hattarna så då höjer jag termostaten, fast om jag sen börjar slå med hammaren på listerna blir jag genomsvettig i stället, haha!

Helene är Halmstadtjej. Intresset för konst, form och design har hon haft hela livet.

– När jag var barn snickrade jag en lådbil till min lillebror och i tonåren gjorde jag gardiner av kork – jag samlade på de där plattorna som låg inuti kapsyler förr.

Hemma hos mamma och pappa förkom inte så mycket sömnat och annat knåpande. Den konstnärliga genen kommer möjligen från farfar i stället.

– Han hette Sven Johansson och var konstnär. Jag gick och målade hos honom i sju år, berättar Helene.

Att hon i vuxen ålder skulle ägna sig åt hantverk var dock inte något hon funderade på när det var dags att fundera på yrkesval.

– Efter gymnasiet råkade jag få en praktikplats på Eketångaskolan där jag jobbade med förståndshandikappade och när den var över tyckte dom på arbetsförmedlingen att jag skulle söka in på barnskötarutbildningen vilket jag gjorde också och när jag var färdig med den fick jag jobb på Kimbogården.

När Kimbogården lades ned hamnade Helene på ett villadaghem på Frennarp där hennes intresse för handarbete blommade upp rejält.

– Vi var ett litet gott gäng som sydde och stickade.

Helene ville fortsätta att utvecklas och begärde tjänstledigt för att gå en ettårig utbildning i vävning och konstsömnad.

Det var ett roligt år som resulterade i att hon köpte en gammal vävstol.

– Fast trämasken åt upp den. Det blev aldrig något vävt på den, avslöjar Helene och skrattar.

År 1995 började hon sy hattar och skaffade egen hattaffär. Sex år senare tog hon upp kärleken till dessa huvudbonader ytterligare en nivå och gick en ettårig modistutbildning.

– Jättekul. Vi var fyra tjejer i 40-årsåldern som gick den ihop.

Vänskapen med de andra har hållit i sig under åren, fast även om de lite skämtsamt lovade varandra att aldrig göra mästarprovet är Helen ändå lite frestad. Hon hade inte ens tänkt göra något gesällprov.

– Utbildningen var tvåårig och jag hade från början bestämt att jag bara skulle gå ett – vi hade ju små barn hemma och jag ville inte vara borta från familjen.

Gesällprovet krönte år två, men eftersom Helene redan hade stor erfarenhet av hattsömnad övertalades hon av de övriga att försöka.

Ramverkstaden köpte hon av konstnären Mats Lundahl. Hon såg annonsen i HP och förstod först senare att det var hans verksamhet det handlade om. De kände varandra sedan tidigare och han är också den som lärt henne hantverket.

I dag räcker inte inkomsterna från hattillverkningen och ramverkstaden till helt och hållet så tre dagar i veckan städar hon. Måndag och fredag är hon dock på plats i ateljén och verkstaden från morgonen.

De flesta av Helens hattkunder är medelålders kvinnor.

– Fast allt fler unga tjejer har också börjat komma hit.

Hösten är högsäsong, sommartid är det mest hattar till bröllop som önskas.

I ateljén ligger stommarna på hyllorna. Fantastiska skapelser i trä – vart och ett ett konstverk i sig. Helen hittade hela lagret i Västerås.

Egna favoritmodellen är en 20-talsskopa, annars är hon öppen för de flesta vilda idéer som kunderna presenterar. En viss yrkesskada har också uppstått under årens lopp, erkänner hon.

– Jag kollar alltid vad folk har på huvudet. ”Jaha, toppluva till det där...”.

– Ungarna tycker jag är överkritisk, haha!