För Andreas är det höga höjder som gäller

Andreas Lundblad har aldrig valt de enkla vägarna i livet. Eller är det de svåra vägarna som valt honom? Numera bor i alla fall den 32-årige hallänningen halva året i en husbil i Pyrenéerna och åker skidor i orörd snö, bland bergstoppar där inte många andra varit före honom.

ANNONS
|

Andreas Lundblad är hemma på blixtvisit. Vi träffar honom på ett kafé i Falkenberg, och över en kopp kaffe berättar han om sitt ganska ovanliga och ensamma liv i husbilen i Pyrenéerna.

– Jag har alltid känt det som att jag inte har haft något val. Ibland har jag önskat att jag hade kunnat leva ett mer vanligt liv, men det har aldrig funkat för mig, säger han.

Andreas sambo har varit med honom i korta perioder den här vintern, men oftast är han på egen hand i husbilen. Det här är andra året i bergskedjan på gränsen mellan Spanien och Frankrike, tidigare har det mest blivit de schweiziska alperna. Men eftersom Andreas gillar att springa när han inte åker skidor så funkar Pyrenéerna bättre.

ANNONS

– Där är det närmre mellan höga berg och snöfria områden, så jag kan kombinera löpning med skidåkning på ett enklare sätt.

Det han ägnar sig åt när han står på skidorna kallas för skidalpinism, eller skimo. Kortfattat går det ut på att ta sig upp på höga, svåråtkomliga bergstoppar och sedan åka nerför. Ibland är det så brant att man får klättra med skidorna på ryggen.

Det anordnas flera tävlingar i skidalpinism världen över, och då ska man ofta upp och ner för flera toppar under samma dag. En av de absolut största tävlingarna heter Patrouille des Glaciers. Den arrangeras av schweiziska försvarsmakten och beskrivs som ”en tävling i högalpin skidbestigning för bergsvana militära och civila tremannalag”. 2016 stod Andreas högst upp på prispallen. (Visserligen var det en rad omständigheter som gjorde att han hamnade där, som att några av de bästa lagen inte kunde ge sig av på grund av dåligt väder, men ändå.)

– Det var en väldigt häftig känsla, det var så sjukt overkligt att stå där.

Numera tävlar dock inte Andreas särskilt mycket längre, han tycker att det är onödigt dyrt och krångligt.

– Jag ser mer min livsstil som ett sätt för mig att må bra på.

ANNONS
Puigpedros, 2915 meter över havet, på gränsen mellan Spanien och Frankrike, strax öster om Andorra, april 2018.
Puigpedros, 2915 meter över havet, på gränsen mellan Spanien och Frankrike, strax öster om Andorra, april 2018. Bild: Pär Lindholm

Kan du beskriva känslan av att vara högst uppe på en orörd bergstopp med solen i ryggen?

– Haha, ja för det första är det ju väldigt sällan det är så. Mycket mer handlar om att streta uppför i halvdåligt väder, men det är just det jag mår bra av. Jag blir lugn.

För ett par år sedan fick Andreas en adhd-diagnos, och det var inget som förvånade honom. Det har alltid varit svårt för honom att fokusera på saker, hans hjärna har ett helt annat tempo än många andras. Men på skidorna är det annorlunda, där går det att vara i nuet på ett helt annat sätt.

– Jag försöker se på min diagnos som en styrka. Det gäller att hitta ett forum där man kan använda all sin energi på rätt sätt, då kan inget stoppa en.

Tror du fler som ägnar sig åt extremidrott av olika slag har liknande diagnoser?

– Ja, jag tror att de flesta har det. Samma sak gäller för framgångsrika entreprenörer. Men jag försöker se det som en personlighetstyp, inte en diagnos.

”Jag är väldigt rastlös, men vill försöka hitta en fast punkt någonstans där jag kan fortsätta leva nära berg och natur så som jag gör i dag. För mycket frihet kan också vara stressande.”

Hur är det då med riskerna? Funderar Andreas någonsin på dem? Jodå, han är faktiskt mycket mer försiktig än många andra, risktagandet har aldrig lockat. Han tycker mest att det är obehagligt de gånger något gått lite fel och adrenalinet rusat. Sen är det klart att det alltid är en risk att befinna sig ensam långt upp i bergen.

ANNONS

– Men på något vis känns det som att jag kanske hade dött av andra orsaker om jag inte valt att göra det här. Jag mådde extremt dåligt psykiskt under en period, och vet faktiskt inte vad som hade hänt om jag inte förändrat mitt liv radikalt.

Andreas tillägger att han aldrig på allvar funderade på att ta sitt eget liv när han mådde som sämst, även om tankarna fanns där emellanåt. Däremot hade han förmodligen kunnat gå ner sig ännu djupare i en depression, och vad som hänt i det läget vill han helst inte tänka på.

Vad tycker du om den moderna människans livsstil?

– Alla är olika, och det som funkar för mig behöver inte funka för alla. Men jag tror inte att vi mår bra av att vara inne hela dagarna och stirra i skärmar. Vi behöver röra på oss, vi behöver frisk luft och vi behöver solljus. Om jag ska fatta mig kort så är det ju helt tokigt, så som vi lever i dag.

Hur funkar ditt levnadssätt rent ekonomiskt?

– Det är ett kämpande hela tiden för att få det att gå runt. Men när jag är hemma jobbar jag som byggnadsingenjör åt Sköld Forsberg Byggkonsult, vissa grejer gör jag åt dem på distans också. Jag är väldigt tacksam över att de gett mig chansen att jobba åt dem på det här sättet.

ANNONS

Hur ser du på framtiden?

– Jag är väldigt rastlös, men vill försöka hitta en fast punkt någonstans där jag kan fortsätta leva nära berg och natur så som jag gör i dag. För mycket frihet kan också vara stressande.

Så du vill fortsätta springa och åka skidor?

– Ja, jag har ju precis börjat! Bara i Pyrenéerna finns det mer än 200 toppar på över 3000 meter, och jag har inte varit på en enda av dem ännu.

Andreas Lundblad.
Andreas Lundblad.

Mer om Andreas Lundblad:

Ålder: 32 år.

Familj: Sambon Elin och hunden Rocky.

Sociala medier: Följ Andreas äventyr via Instagram på @animaluminium.

Bor: Vinberg utanför Falkenberg och i en husbil i Pyrenéerna.

Uppvuxen i: Långås.

Gör: Extremsportare/äventyrare. Driver även eget träningsföretag och jobbar som byggnadsingenjör.

ANNONS