Älskad. Lucaz, 2,5 år, tillsammans med pappa Conny Jonsson, mamma Annelie Berg och storasyster Alizia, 8 år. Bild: Annika Karlbom
Älskad. Lucaz, 2,5 år, tillsammans med pappa Conny Jonsson, mamma Annelie Berg och storasyster Alizia, 8 år. Bild: Annika Karlbom

En kamp mot fördomarna

Lille Lucaz är pigg, glad och energisk. Han klättrar, går och kryper och vill inget hellre än att riva ner allt som står på soffbordet. Han är som alla små barn. Men ändå inte.

ANNONS
|

I den stora soffan sitter Annelie och Conny tillbakalutade, då de inte fångar upp Lucaz när han är på väg mot nya hyss. Mamma Annelie Berg, 46 år, är undersköterska och arbetar i hemtjänsten och pappa Conny Jonsson, 48 år, är säljare och deltidsbrandman. Och Lucaz, 2,5 år är som sagt ständigt på språng.

Redan tidigt var Annelie säker på att barnet hon väntade hade Downs syndrom.

– Fast jag trodde att jag skulle få tvillingar, där ena barnet skulle ha Downs syndrom. Det var därför jag begärde fostervattensprov, säger hon.

När de fick reda på att barnet hade Downs syndrom beslutade de omedelbart, utan någon egentlig diskussion, att de skulle behålla barnet. Tidigare var de överens om, att om så var fallet, skulle det tas bort. Men känslorna för den lilla varelsen i magen ändrade helt på det. Redan fanns kärleken.

ANNONS

Vad Annelie och Conny inte insåg var hur de skulle bli bemötta. Många ifrågasatte deras val, vänner som inte klarade av att hantera den främmande situationen försvann och någon påstod till och med att Downs kunde smitta.

– Lucaz syskon har förlorat en del vänner och de har fått höra sådana saker som att det är äckligt med barn som har en tunga som sticker ut hela tiden, suckar Annelie med en klang av värmländsk dialekt.

Samtidigt ställde personer som de minst hade anat upp och stöttade dem.

När Lucaz föddes visade det sig att han hade hjärtfel, det blev många akuta bilfärder till sjukhuset innan han kunde opereras vid 3,5 månaders ålder och blev helt frisk. Innan operationen trodde Annelie att hon skulle förlora Lucaz, hon hade honom i famnen nästan hela tiden, och när hon inte hade det var det någon annan i familjen som höll honom.

Familjen älskar sin Lucaz och Annelie och Conny menar att man aldrig kan veta vad som händer i framtiden. De har fått en del kommentarer om att Lucaz aldrig kommer att kunna stå på egna ben, och aldrig kan klara sig själv.

– Jag blir så förbannad på snacket om ”egen tid”. Har man väl skaffat barn har man aldrig egen tid? Och man vet aldrig vad som händer. Om ens 18-åring råkar ut för en olycka eller sjukdom kastar man väl inte bort ungen, med kommentaren att den är vuxen och ska stå på egna ben, säger Annelie upprört.

ANNONS

De är dessutom lite imponerade över sin Lucaz, som kan ge så mycket.

– Mycket mer än samhället tror. Men han är en personlighet. Det finns så många fördomar, till exempel att alla med Downs alltid är glada eller musikaliska, men han är en individ som alla andra, säger Conny.

Deras förhoppning är att Lucaz kommer att vara med i samhället och klara sig själv så mycket som möjligt.

– Vi är inte överbeskyddande, men han kommer aldrig att vara ensam. Vi är en stor familj, resonerar de.

Bor: I villa i Skällinge utanför Varberg

Från: Annelie är från Värmland och Conny från Skällinge. De har bott ihop i fyra år

Familj: Annelie har fyra barn som är 23, 21, 16 och 8 år. Conny har två barn som är 23 och 20 år.

Och så har de lille Lucaz, 2,5 år tillsammans

Ålder: Annelie är 46 år och Conny är 48 år

Gör: Annelie är undersköterska inom hemtjänsten. Conny är säljare samt deltidsbrandman

ANNONS