Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/4

Den stränga vintern har varit tuff för fåglarna

Det är säkert många som håller med om att vi haft några fantastiska vinterveckor med möjlighet till vintersport och därtill en strålande sol många av dagarna. Men denna vackra medalj har också en baksida – det är många fåglar som haft det tufft, och kanske måste vi räkna med att det blir en lite tunnare fågelkör i vår.

Här i södra Sverige är vi inte bortskämda med riktigt vinterväder. De senaste tio vintrarna har det i huvudsak varit milt, grått och blött – och så inleddes även denna vinter. Efter en mycket mild höst fortsatte december och början av januari på i stort sett samma vis. En kort köldknäpp kom i mitten av januari, men det var egentligen först den 25 januari som vintern tog ett rejält grepp om Halland. De följande tre veckorna var det rejält kallt nattetid även om solen värmde lite grand under dagarna. Ingen eller endast lite snö innebar att isarna växte sig tjocka, och det gjorde även tjälen.

Nackdelen är att svält knackar på dörren

I den fågelvärld som omger oss har vi såväl utpräglade flyttfåglar som utpräglade stannfåglar, men det finns även en grupp där en viss andel av individerna stannar och en annan flyttar. Koltrast, rödhake och morkulla är några exempel. Fördelen med att stanna kvar är att dessa övervintrare är på plats när våren kommer och då kan lägga beslag på de bästa reviren; nackdelen är att svält knackar på dörren om kylan slår till.

Efter en lång rad milda vintrar har överlevnaden varit hög bland de koltrastar, rödhakar och morkullor som stannat och de har blivit allt talrikare vintertid. Att det varit ovanligt gott om koltrastar och rödhakar har nog många noterat, morkullorna höll sig däremot dolda ute i skogarna i det längsta. De är normalt nattaktiva och sitter stilla och vilar på en skyddad plats under dagarna.

En parallell till morkullan är vattenrallen. Den är visserligen aktiv på dagarna, men man ser den sällan eftersom den framlever sitt liv i täta vassområden. Det innebär att man oftare hör än ser den. Grymtanden eller skrik från en vassrugge kommer inte från en gris på rymmen utan från en vattenrall. Även vattenrallen hör till de fåglar där en viss andel försöker övervintra, även om merparten flyttar söderut i Europa vintertid.

Många vandringar längs Prins Bertils stig

Så ofta jag kan, går jag en sväng i området där jag bor. Nu i vinter har det blivit många vandringar längs Prins Bertils stig, alldeles särskilt i området runt Långenäsviken och Grötvik. Eftersom det länge var milt, var det tätt mellan koltrastar och rödhakar i området och från vassen intill den så kallade Jansabryggan hördes ofta vattenrallar grymta. När sedan kylan kom, koncentrerades trastarna och rödhakarna i tången intill stranden. Där fanns det tydligen gott om fluglarver och annat matnyttigt i de tjocka tångvallarna.

Vattenrallarna i sin tur sökte sig till de små områden där det fortfarande fanns öppet vatten i kanten mellan vass och skog, bland annat alldeles intill den välfrekventerade stigen. Där gick de och petade med sina långa näbbar i de små plättar som ännu inte frusit.

Bild: P-G Bentz/sturnus.se
Bild: P-G Bentz/sturnus.se

Efter en kall natt i början av februari vandrade jag långsamt längs stigen och försökte räkna de rödhakar, koltrastar och vattenrallar som sökt sig till de få platser där det över huvud taget var möjligt att leta mat. Jag såg minst åtta vattenrallar, nio rödhakar och drygt 15 koltrastar. Flera av fåglarna var påfallande orädda och jag fick uppfattningen att de var hårt pressade av kylan.

Tyvärr tror jag att de allra flesta hade dukat under i takt med att allt mera av marken blev stelfrusen.

En vecka senare gjorde jag om vandringen, lika långsamt. Trots ivrigt spanande hittade jag bara en rödhake, några få koltrastar och endast spåren av en ensam vattenrall. I några fall hade fåglarna kanske sökt sig till andra marker, men tyvärr tror jag att de allra flesta hade dukat under i takt med att allt mera av marken blev stelfrusen.

För att flytta iväg en längre sträcka måste en fågel ha vad vi kan kalla för en bränslereserv. Det handlar om fett som fåglarna lagrar upp under huden. Men fettet väger, och en fågel som vill vara pigg och alert får inte vara ”för tung i gumpen”. Då ökar risken att den inte hinner undan när sparvhöken eller något annat rovdjur kommer. Därför bär de övervintrande fåglarna inte någon större fettreserv. Man kan nästan uttrycka det som att de lever på en chansning när de stannar kvar.

Många blev tagna av rovdjur

Men vart tog då morkullorna vägen? Så länge det fanns fuktiga och mjuka partier ute i skogen, stannade de kvar där och letade efter daggmask. Men ju mer frusen marken blev, desto svårare blev detta näringssök och desto mer måste de röra på sig. Många blev tagna av rovdjur, andra förolyckades på andra vis när de tvingades söka sig till nya marker. En vän blev mycket förvånad när han i fullt dagsljus fick se en morkulla komma gående över en snötäckt gräsmatta, förgäves petande med näbben ner i den stenhårda marken.

De tre vinterveckorna skördade med stor sannolikhet många fågelliv, men strax efter mitten av februari släppte kylan sitt grepp och mild luft strömmade in från sydväst. Med den första mildluften följde direkt sånglärkor, tofsvipor och andra vårfåglar – som om inget hade hänt.