Den är den 18 juni 1974. På ett sjukhus i Santiago i Chile föder den 20-åriga Alicia en dotter. Trots att hon är helt ensam i världen – hennes familj har förskjutit henne sedan de fått veta att hon blivit våldtagen av en vän till sonen i familjen där hon jobbar som som barnflicka – har hon bestämt sig för att behålla sitt barn.
– Flickan har fötts en månad för tidigt, och ligger i kuvös. Samtidigt drabbas Alicia av tbc och blir svårt sjuk. Människor från socialtjänsten och sjukhuset meddelar att hon kanske kommer att dö, och att hon därför bör se till att hennes barn kommer att få det bra – och det genom att adoptera bort henne.
Det är Carolina Hedin från Halmstad som berättar – och det är hon som är den lilla bebisen som låg i den där kuvösen, även om hon då hette Ana Huenuqueo. 48 år senare har hon på outgrundliga vägar fått veta hur det egentligen gick till när hon adopterades bort. För hennes adoptivföräldrar fick inte veta sanningen.
– Historien de fick var att jag lämnades bort för att min biologiska mamma hade ett barn sedan tidigare, och att man bara fick ha ett eget barn med sig när man jobbade i en familj. I dag vet jag att det är en ren lögn.
Fann äntligen sin mammas namn
Vi gör ett hopp framåt i historien, till 1994. Då reser den 20-åriga Carolina till Santiago tillsammans med en chilensk familj, som flytt till Sverige i samband med militärkuppen 1973. Med hjälp av Carolinas pass, som hon flög hit på när hon var fyra månader gammal, har de till slut fått tag i hennes födelseattest. Där står hennes mammas namn: Rosa Alicia Huenuqueo Melipil. De hittar också ett vigselbevis – och en adress.
– Vi åkte dit, men min mamma hade flyttat därifrån för länge sedan. Längre än så kom jag inte den gången; efter två veckor var vi tvungna att åka hem.
Åter i Sverige går Carolina med i olika forum för adopterade, och får veta att chilenska konsulatet i Stockholm kanske kan hjälpa till. Så hon skickar upp alla handlingar hon har, och efter tre veckor får hon samtalet som hon – kanske omedvetet – väntat på i hela sitt liv.
– De hade hittat min mamma, som alltså var vid liv. Och hon var väldigt tagen av att jag sökt kontakt och ville gärna träffa mig.
En varm dag i mars 2000 klev Carolina av planet i Santiago, och ute i vänthallen var det ingen tvekan om vem som var hennes mamma. De hade visserligen sett foton av varandra, men även utan de bilderna hade de kunnat lokalisera varandra direkt.
– Båda grät och vi kramade varandra hårt. Och konstigt nog kändes det helt naturligt att krama den här egentligen främmande människan, säger Carolina och tillägger att hon aldrig kommer att glömma de första orden hennes mamma viskade: ”Förlåt, förlåt, förlåt…”.
Behövde tid att smälta allt
Det visade sig att Alicia fortfarande var gift med mannen som stod på det där vigselbeviset och att de tillsammans hade tre barn på nio, elva och tretton år. De tog emot sin storasyster med öppna armar och Alicias man meddelade att ”nu är jag din chilenska pappa.”
– Det var så himla mycket känslor, och jag är glad att jag och Helena – en vän som rest med mig till Chile – inte bodde hos dem. Jag behövde tid att smälta allt, säger Carolina som dock tillbringade mycket tid med sin nya familj, som hade ett litet hus i utkanten av den jättestora staden.
– Deras område var ett av de sämre, men ingen slum. De hade mat på bordet, men det var tufft att höra vilket slitsamt liv min mamma hade haft. I många år hade hon gått upp fem på morgonen, åkt buss i flera timmar till familjen hon jobbade hos, jobbat till åtta-nio på kvällen och sedan tagit bussen hem igen – för att laga middag åt sin egen familj. Så pågick det sex dagar i veckan, året om…
Efter besöket vid millennieskiftet har Carolina fortsatt att hålla kontakt med sin familj i Chile, och Alicia har också varit i Sverige en gång (mer om det senare). Så när det blev känt att svenska Adoptionscentrum hade varit djupt insyltat i en skandal där ett stort antal chilenska barn hade blivit stulna från sina biologiska föräldrar, blev Carolina upprörd – men det fanns inga tecken på att hon och hennes familj var drabbade konkret.
– Men förra året bad jag min pappa Bertil om alla handlingar kring min adoption och då hittade jag flera chockartade fakta: den svenska kvinnan som enligt granskningarna var involverad i stölderna var samma person som hade eskorterat mig till Köpenhamn. Och efter att min biologiska mamma hade lämnat bort mig bodde jag några månader i en fosterfamilj – på samma adress som hade återkommit i fallen med de stulna barnen.
Carolina tystnar en kort stund och säger sedan att hon ännu inte har pratat med mamma Alicia om det här.
– Men det ska jag göra, jag tänker att det säkert kan innebära en lättnad för henne. Hon har i alla år känt en stor tomhet efter mig, och hon har också haft dåligt samvete och undrat om hon gjorde fel. Nu kan hon få veta att hon faktiskt blev lurad.
Mina föräldrar stöttade mig hela vägen i mitt sökande efter mina chilenska rötter.
För egen del har Carolina landat i att det blev som det blev. När hon beskriver sin uppväxt med mamma Anita, pappa Bertil och lillebror Christoffer (också han adopterad från Chile) på den lilla skånska orten Skivarp sammanfattar hon den som ”oerhört trygg och kärleksfull”.
– Vi har varit en tajt familj och mina föräldrar stöttade mig hela vägen i mitt sökande efter mina chilenska rötter.
Tyvärr gick Anita bort 2018, men Carolina säger att hon någonstans är glad att Anita slapp få veta att hennes dotter troligtvis är ett av de stulna barnen.
– Även om mamma hade insett att även hon blev förd bakom ljuset, tror jag att hon hade haft svårt att leva med vetskapen om att hon fick bli förälder på bekostnad av någon annans livslånga sorg.
Starkt möte mellan de båda mammorna
Därför minns Carolina sommaren 2005 med extra stor glädje. Då bjöd hon hit Alicia, som annars aldrig skulle ha haft råd att resa till Sverige, och de tillbringade en vecka i Halmstad, och en vecka i Skivarp.
– Vi hade en stor fest, där vi spelade livemusik från Sydamerika, och det var så fint när mina båda mammor dansade vals tillsammans.
Titeln på den roman som Carolina nu ger ut, ”Den jag aldrig blev”, syftar på hur hennes liv blev ett helt annat på grund av att hon adopterades bort som spädbarn.
– Du vet, om inte OM hade funnits. Om min mamma i Chile inte hade blivit övertalad att adoptera bort mig – vem hade jag då varit? Och sen när alla avslöjanden om de stulna barnen kom… Jag är trygg i att Sverige är mitt hemland och att Anita är min mamma, men tänk alla de som mått jättedåligt här, och vars biologiska föräldrar kanske har hunnit dö innan sanningen uppdagats?
Återvände till Malmö för att minnas
Romanen har hon ”haft på gång i tio år, jobbat effektivt med de senaste fem åren, och skrivit superintensivt på det senaste året”. Vad gäller huvudpersonens sökande efter rötterna i Chile är huvuddragen självbiografiska, även om boken inte omfattar historien om hur hon upptäcker att hon blivit stulen. Dock är den kärlekshistoria som Carolina har vävt in parallellt i handlingen inte självupplevd. Där blir Li – som berättar-jaget heter – djupt förälskad i John, som vill att de ska ha ett fritt förhållande. Li går med på det, men inser snart att hon inte klarar av ett sådant upplägg.
– Den delen är dock mycket mer fiktiv, jag har aldrig levt i en sådan relation, säger Carolina som under sin studie- och ungdomstid var mycket i Lund och bodde i Malmö.
– När jag skrev boken åkte jag ner till Malmö. Jag strosade runt på Möllan och satte mig på samma kafé där jag satt som ung student. Det har ju gått några år och jag behövde liksom komma tillbaka i den känslan.
Onsdag den 2 november är det release och boksignering på Akademibokhandeln i Halmstad City, något som Carolina ser fram emot. Hon nämner också att boken finns att låna på biblioteken i Halmstad.
– Och det är redan kö på den, så himla roligt!
Fakta: Carolina Hedin
Ålder: 48 år.
Bor: Radhus på Rotorp i Halmstad. Uppvuxen i Skivarp utanför Skurup i Skåne.
Familj: Sambo och två söner på 19 och 12 år. ”Och våra två katter, såklart.”
Gör: Bibliotekarie, jobbar som utvecklare på Regionbiblioteket, kultur i Halland.
Aktuell: Släpper i dagarna sin debutroman, ”Den jag aldrig blev” (Lava förlag). Boksignering på Akademibokhandeln i Halmstad City onsdag 2 november, i samband med Tjejkvällen.
Nästa skrivprojekt: ”Jag håller på med en ny roman, som inte alls handlar om mig själv eller det här temat. Men man kan väl säga att även det är någon form av utvecklingsroman.”
Fakta: Skandalen med de stulna barnen
• 2003 publicerade den chilenska journaliststudenten Ana Maria Olivares en uppsats där hon beskrev ett nätverk av personer som under diktaturen på 1970- och 80-talen tagit barn från deras mödrar för att sedan föra ut dem från Chile.
• 2018 kom SVT tillsammans med chilenska journalister med nya avslöjanden om hur adopterade barn kan ha tagits utan de biologiska föräldrarnas medgivande. Flera chilenska föräldrar fick kontakt med barn som de sedan länge trott varit döda eller försvunna.
• I Chile utreds fallen med de stulna barnen som brott mot mänskligheten. Enligt åklagarna ska barnen ha stulits från sina föräldrar – som oftast var fattiga, många av dem kom från Chiles ursprungsfolk mapuche – när de var nyfödda. Brottsutredningen rör totalt tusentals fall internationellt, och över 600 fall rör adoptioner till Sverige, där majoriteten har hanterats via den svenska organisationen Adoptionscentrum.
• Våren 2021, efter att också Dagens Nyheter granskat adoptioner till Sverige, meddelade socialminister Lena Hallengren att regeringen skulle göra en svensk översyn.
Källa: TT, SVT och Dagens Nyheter.
Läs mer:
