Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Sista julosten. Boel Bindby styckar den sista julosten för säsongen. Ostarna säljer som smör och den som vill vara säker på att få måste beställa i god tid.

Boel har vunnit guld med sina blå ostar

Hon har blivit känd för mögelosten som bär hennes namn. Men Boels väg till ostystare tog en lång omväg via svagström och elbas.

HP GRATTAR…

…Boel Bindby, småskalig osttillverkare, som fyller 40 år den 22 december.

Boel med flicknamnet Bengtsson växte upp som yngst av sex syskon i den skånska pyttelilla byn Bjärshög utanför Malmö. Hon visste tidigt att hon ville bli elektriker, men mötte hårt motstånd från skolan.

– Det var inte så lätt att övertyga syo. Jag hade för höga betyg och var en liten tjej.

Boel fick visa prov på den envishet som tillsammans med en stor portion tålamod varit hennes följeslagare genom livet.

Fyra års tekniskt gymnasium och lärotid på Elektro Sandberg belönades till slut med det efterlängtade certifikatet som gjorde henne till svagströmselektriker.

Vid sidan av odlade hon sitt andra stora intresse: musik. Boel lärde sig mer eller mindre att sitta på en pianopall och vid 22 års ålder turnerade hon som elbasist runt hela landet med Göteborgsbandet Liftarens guide. Men musicerandet och svagströmmen fick ett abrupt slut.

– Jag föll illa på scenen under en konsert och slog av spetsen av armbågen på ett mikrofonstativ.

Frustrationen över att plötsligt inte kunna göra saker hon tidigare kunnat var fruktansvärd, berättar Boel som fortfarande inte kan arbeta med armen över huvudhöjd.

– Men samtidigt var det en tid i livet då nya dörrar öppnades. Jag träffade Ingemar och vi gifte oss.

Det unga paret började fundera över maten som säljs i affärerna. Hur har djuren haft det och hur besprutade är grönsakerna? De köpte en gård i Röstånga och blev månskensbönder.

– Vi är tredje generationens gröna vågare och självhushållning var ledordet. Vi producerade vår mat själva för att inte behöva arbeta så mycket. Det var jätteromantiskt – och fruktansvärt jobbigt.

Den första egenhändigt framställda getosten ledde in på en ny karriär.

– Den var oätlig, så jag åkte på ystkurs. Det fanns inte mycket då i Sverige, men jag hittade en kurs i Jämtland för garvade ystare med den franske ystringsmästaren Michael Le Page.

Efter kursen började Boels ostar smaka bra. Grannar och vänner ville köpa. Ingemar och Boel såg sig om efter en gård där de kunde bygga ett eget mejeri. Så kom de till Holmana strax utanför Hishult där de nu bott i 14 år.

Resten är en ostframgångssaga med SM-guldet 2005 för blåmögelosten ”Boels Blå” som klar höjdpunkt.

– Tålamod är det man behöver mest av när man ska göra ost. Jag har mycket tålamod och mycket envishet, konstaterar Boel som låter sin käftsvängde make sköta försäljningen.

Hennes eget jobb, påstår hon skämtsamt, är bara att se till att mikroorganismerna har det bra. Den ekologiska mjölken köper hon av Anders Olofsson i Ålstorp.

Med dottern Gillians ankomst för tio år sedan drog Boel ner på ostfloran från tolv sorter till två.

– Jag födde hemma i soffan. Jag har varit med om så många getförlossningar att jag vet att man mår bra av att föda där man känner sig hemma och trygg. Det är det häftigaste vi har gjort.

För två år sedan publicerade hon boken ”Bankrån och försäkringsbedrägeri”, där hon drar ner byxorna på en bransch som, enligt Boel, inte tål granskning.

– Mina föräldrar blev lurade på kapitalförsäkringarna och de är inte de enda. Jag hoppas att de som läst boken har andra ögon när de går in till banken nu.

Hon har idéer till flera böcker till, men väntar tills det känns angeläget att skriva. Gårdsmejeriet har precis avklarat sista julmarknaden för säsongen och kan se tillbaka på sitt bästa år hittills.

Födelsedagen firas på förhand i Köpenhamn. Vad som väntar i framtiden vet 40-åringen inte.

– Det känns som en ålder där man är öppen för förändring. Jag har ett blankt papper framåt. Så har jag aldrig haft det förut, men det känns bra.