Hiskeliga händelseri Halland
Det var i mars 1680. Skånska kriget hade tagit slut året före och i Danmark förberedde sig just nu Kristian V:s syster Ulrika Eleonora för att flytta till Sverige. I maj skulle hon gifta sig med den svenske kungen på Skottorps slott och bröllopet skulle sätta punkt för stridigheterna mellan Danmark och Sverige.
Men allt var inte frid och fröjd, åtminstone inte i Skånelanden (Blekinge, Skåne och Halland) som nu förblev svenska landskap eftersom Danmark förlorat kriget. Sveriges kung hade befallt att alla i landet som hade krigat på Danmarks sida skulle letas upp och bestraffas. De kallades friskyttar eller med ett nedsättande ord eller öknamn – snapphanar.
I mars 1680 stod pigan Boel Andersdotter inför rätta i Höks härad – i dag Laholms och Båstads kommuner – för att ha umgåtts med snapphanar. Det här var hennes berättelse: Boel var född i Örkelljunga. När kriget bröt ut 1676 hade hon varit piga hos en bonde, Peder Töre, som enligt häradsrätten var en snapphane, och därefter hade hon tjänat hos två andra snapphanebönder i gränstrakterna mellan Halland och Skåne.
En dag då Boel varit ute i skogen, hade hon träffat på ett gäng med 14 snapphanar och hon kände flera av dem sedan tidigare. De var på flykt undan de svenska soldaterna och målet var att antingen söka pardon i Sverige, alltså amnesti, eller att ta sig över till Danmark och få asyl där. De trugade Boel att följa med och det gick hon med på. Möjligtvis för att hon blev förälskad i en av dem, Nils –senare berättade hon att de två hade legat tillsammans under den här tiden.
Gruppen delade snart upp sig och Boel och fyra snapphanar gick för sig i skogarna mellan Örkelljunga och Hishult socknar. De fyra karlarna var två bröder som kallades Hulteherrarna(egentligen hette de Sven och Nils)och så var det Sven Ingvarsson och Per Gunnarsson som var från Porkenahult i Skåne.
De började sin vandring med att gå till Porkenahult och tigga till sig bröd, smör och mjölk av Pers far och bror, Gunnar och Jon. De sov i en skogskoja och Jon kom dit med mat. Boel hade hört hur Per och Jon talades vid utanför kojan och Jon hade varnat dem för att svenskarna var dem på spåren. De beslöt att inte stanna längre i Skåne. Efter ett par nätter i kojan gick de i stället norrut och in i Hishults socken.
I en gård bodde bonden Joel. Han hjälpte dem och lånade ut en spade så att de kunde gräva sig en koja i en mosse strax bredvid hans gård. Där var det meningen att de skulle kunna hålla sig gömda ett tag och kanske låta spåret kallna en aning. Joel gav dem salt och sålde dem lite smör och ost, och på nätterna var de ute och stal mat av bönderna i trakten. En get fick de tag i, och ett svin. Vid kvarnen stal de mjöl och Boel fick låna Joels bakugn för att baka bröd mitt i natten. Hon och Hult-Nils låg tillsammans och de hade mat och gömställe och det var kanske ganska romantiskt så länge det varade.
Men det blev bara 14 dagar och nätter. En gryning, när Boel hade varit och bakat hela natten, kom hon tillbaka till kojan med det nybakta brödet. Där mötte henne en förfärlig syn: tre av snapphanarna, däribland Nils, låg ihjälskjutna framför kojan. Männen som skjutit dem var kvar och grep henne. Bara Per Gunnarsson hade lyckats komma undan.
Rättegången blev snabb. Boel erkände och berättade allt hon varit med om, säkerligen efter ett minst sagt omilt förhör. Hon gav också ut namnen på bönder som hon visste hade hjälpt snapphanarna med gåvor och lån. Hennes straff blev mycket hårt. Livet fick hon visserligen behålla, men hon dömdes till kåkstrykning –ett mycket brutalt spöstraff – av bödeln, och hon fick ett galgmärke inbränt i pannan och blev märkt som landsförrädare för eviga tider. Dessutom blev hon förvisad från landet – androm till varnagel.
Fotnot. Artikeln är baserad på en dom i Höks häradsrätt – AIa:2 (1678-1682).
Om snapphanar:
Snapphanar är ett vitt begrepp och inte en enhetlig grupp egentligen. Men man kanske kan sammanfatta dem som ”personer som stod på Danmarks sida i striden om Skåneland (Halland, Blekinge och Skåne) under 1600-talet”. Ordet snapphane var ett öknamn och inget man kallade sig själv. Det gjorde däremot svenskarna. Snapphanar kunde vara bönder som deltog i kampen mot Sverige eller så kallade friskyttar som ingick i en slags gerillaarmé, avlönad och beväpnad av danskarna. Eller helt enkelt rövare i löst sammansatta rebellgrupper som höll till i skogarna och plundrade bönderna.
Snapphanarna var mycket avskydda av den svenska militären, för de var ofta effektiva och ställde till stor förödelse. Dessutom var de ju inhemskt folk, inte utländska soldater. Därför bestraffades fångna snapphanar mycket hårdare än danska reguljära soldater.
Källa: Dick Harrison, artikel i SvD 12 april 2011
Om: Kåkstrykning
Kåkstrykning var ett spöstraff som delades ut vid ”kåken” – som man kallade skampålen som brukade stå på ett torg. Fången var fastbunden med händerna vid kåken och med ryggen utåt. Prygeln kunde ske med ris, spö eller knutpiska, (=en piska med flätade remmar av oxskinn). I änden på varje rem fanns en knut som gjorde att prygeln tog mycket värre.
Från ordet kåkstrykning kommer uttrycket ”ett kok stryk”.
