Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/7

Benny Andersson syr kläder till kvinnor

Benny Andersson har varit på samma arbetsplats i 38 år, och sytt kläder till kvinnor i Halmstad med omnejd.
…Förra året skapade han en kjol som bars av tio dansare – samtidigt.

Han har ett måttband hängande runt halsen när vi träffas, förstås. Det har väl en skräddare alltid?

– Ja, jag tar på det direkt jag kommer till jobbet och sedan hänger det kvar. Det händer att jag glömmer att ta av måttbandet, när jag går iväg för att äta lunch, säger Benny Andersson.

Jag hittar honom vid hans arbetsbord där symaskinen Juki, ett japanskt märke, tronar. På bordet ligger saxar i olika storlekar och flera andra symaskiner står i rummet som annars domineras av tyg, tyg och åter tyg som dämpar alla ljud.

Det är trångt och ombonat på Skrädderi Margareta i Halmstad, där Benny har jobbat sedan 1981.

– Jag har trivts hela tiden, säger den 62-årige skräddaren som i många år har varit specialiserad på damkläder. Han gör ändringar på kläder och syr helt nya.

– Det är allra roligast när jag är med och skapar plagget redan från början. Jag får en beställning, tar mått, ritar mönster, syr och provar mig fram tills kunden är nöjd.

Det handlar förstås om ett hantverk, men Benny får även vara något av en psykolog.

– Det gäller att känna in vad kunden vill ha. Många vill se smalare ut och då kan jag trolla lite med linjer och skärningar.

Benny är van vid att ha med kvinnor att göra. Han har i stort sett varit "den ende killen" i klassen på alla skolor och arbetsplatser, ända sedan tonåren.

– Men det har jag inte haft några problem med.

Det började när Benny, som är uppväxt i Gräsås ”mitt i skogen mellan Kvibille och Torup”, valde beklädnadsteknisk linje i gymnasiet.

– Det kändes naturligt. Jag hade alltid gillat att måla och rita, och varit intresserad av kläder, säger Benny som gick det tredje gymnasieåret i textilens Mecka: Borås.

– Där var alla i klassen helt uppslukade av att sy. Vi gjorde det i skolan, gick sedan till någon affär och handlade tyg, och sydde hemma.

1975 fick han sitt gesällbrev i damskrädderi och efter att ha provat några olika jobb, hamnade han på Skrädderi Margareta. Och där har han blivit kvar, byggt upp en kundkrets och kunnat följa branschens svängningar.

– Det har varit dåliga tider ibland, framför allt i början av 1990-talet. Jag fick gå ner till fyradagarsvecka, för att kunna ha kvar jobbet.

– Men nu är det betydligt bättre och jag tror att det fortsätter uppåt. Vi har fått allt fler unga kunder, många vill sy om gamla kläder och andra vill ha nya, som ska hålla länge.

Förra våren fick Benny en ovanlig beställning på ett plagg för ungdomar.

– Det var dansläraren Sara Skoglund från Kulturskolan som ville ha en kjol som tio elever kunde ha samtidigt, vid en uppvisning.

– Det är kul med sådana utmaningar, men jag grubblade länge på hur jag skulle få till det. Jag fick göra en liten modell och sedan sydde jag kjolen av fyra gånger åtta meter tyg.

Var du på uppvisningen?

– Ja, och det var fantastiskt roligt. När dansarna stod ihop såg det ut som om de hade varsin kjol, men när de gick isär såg alla att de hade ett och samma plagg, säger Benny som i år fick en beställning från skolan på 22 par byxor.

Det gick väl inte åt så mycket tyg? Dansare brukar inte vara stora?

– Nej, de är oftast smala, säger Benny och tillägger:

– Jag skulle gärna göra fler jobb för dans, teater eller något liknande.

Vi får se hur det blir för skräddaren som har drygt två år kvar till pensionen. Han har redan börjat trappa ner genom att jobba fyradagarsvecka – denna gång frivilligt – men har inte riktigt bestämt när han ska sluta jobba.

– Troligtvis blir det när jag fyller 65, men jag kommer nog ändå att ta enstaka beställningar. Det är fortfarande roligt att sy.

Benny Andersson

Ålder:

62 år.

Familj:

Sambo.

Bor:

Lägenhet mitt i Halmstad (”jag har sju minuters promenad till jobbet”).

Gör:

Damskräddare.

Kuriosa:

"Jag är med och utför gesällgranskning sedan tio år tillbaka. Vi är några personer som samlas varje år på Östgötateatern i Norrköping och granskar insända gesällprov. Det är jätteroligt och jag ser det som ett hedersuppdrag, för att bibehålla kvalitén inom branschen".