Att stjäla ett minne

ANNONS
|

Att ta någons cykel är inte bara att (i detta fall) ta en svart, läckert V-formad skönhet med små nätta däck. Nej, att stjäla detta uppseendeväckande färdmedel med (läs; signalement) späckhuggarformad tuta, lastgaffel framtill och smart förvaringslåda bak är också att helt hutlöst sno någon annans (mina!) minnen. Det är inte snällt.

Den som tog “Svarta Faran” utanför mitt jobb i juni snodde fem år av minnen.

Hon kom nämligen till mig morgonen den 16 maj 2008. Som blivande 20-åring trodde jag att det här med att få en cykel i present var överspelat, men mamma och pappa har alltid haft en känsla för att förvåna. Hon var minst lika vacker uppburen till sidan av min säng, som genom skyltfönstret jag vid upprepade tillfällen trånat.

ANNONS

Hon fick inte helt oväntat följa med ut på tur direkt. Målet var 20-årsfrukost på nya Nissastrand, nere vid vattnet. Killen, som då kanske inte riktigt hade den dära titeln än, var bjuden och trots att cykeln hade optimala packmöjligheter var jag så i det blå att jag glömde både ett och två sorters pålägg hemma. De fick han hämta med bil innan vi till slut möttes upp för att fira.

På en filt, med cykeln på lagom avstånd, fick jag inte bara en biljett till att se Robyn på Hultsfredsfestivalen utan även en nyckel till tvåan på Kaptensgatan, bara ett stenkast bort. Det var där han bodde. “Nyckelringen” var en vit Conversesko i storlek 41.

Det dröjde inte så länge innan dess att första flyttlasset gick upp till Stockholm. Det var han som tog sitt pick och pack efter sommaren, jag väntade ett tag och åkte upp efter årsskiftet. Kanske blev Svarta Faran försummad där och då, men det blir ju lätt så när “man vet var man har någon”.

Med upp till huvudstaden fick hon i alla fall följa, så småningom. Pappa ritade en provisorisk registreringsskylt och fäste bakpå ekipaget, efter att han noggrant förseglat styre och ram på cykelhållaren när han skulle agera flyttgubbe.

ANNONS

Det var tryggt att ha cykeln nära, om jag skulle känna för att ta en tur genom Årsta. Som ett extra skydd låste jag fast henne med två lås i en ventilationstrumma, förmodligen till grannarnas förtret, i ett förråd.

Lite förvånande tog jag henne på blott en färd i Stockholm. Götgatans cyklister är inga team players. Systembolaget på Gullmarsplan fick sig i alla fall ett besök och jag var nervös hela tiden inne i butiken, trots att jag hade tagit extralåset med ner till torgplatsen. Hon stod kvar när jag kom ut och ölen skvalpade gott där bak i packlådan i uppförsbacken hemåt.

I polisanmälan jag gjorde efter att hon nu nyligen försvann sa jag att tutan på styret var formad som en delfin. Jag skyller på tillfällig förvirring i all förfärlighet. Det är såklart en späckhuggare där sitter (fortfarande?) och agerar signalhorn när det behövts i Halmstads många viadukter och vid möten med opålitliga fotgängare.

En svart späckhuggare som i ett hopp, inhandlad efter en lön i sportbutiken på Hötorget och omsorgsfullt fastskruvad som ännu ett statement; “min ‘Svarta faran’ dekorerar jag hur jag vill”.

När jag nu återigen kommit hem för att jobba ett tag var det en fröjd att återförenas med Svarta Faran som efter Stockholmsvistelsen fått agera sommarhoj här hemma. Tänk att ha cykelavstånd till allt. Älskade Halmstad!

ANNONS

Du som stal min cykel är säkert läskunnig. Men eftersom jag tar för givet att du inte har råd med en tidningsprenumeration passar jag på att säga vad jag tycker:

Du som stal min cykel på Fredrik Ströms gata den 10 juni, må du hamna på Nissans botten – allmänt känd som cykelkyrkogård. Det är där du, och inte min älskade Svarta Faran, hör hemma. Med en cykelstöld finns nämligen bara en sak att konstatera; The Båtten Is Nådd, hur lågt kan man sjunka?

ANNONS