Annie Wernersson berättar om sitt underbara ökenliv

En gång hallänning, alltid hallänning – så även ute i öknen på den arabiska halvön, där sanden får Annie Wernersson att tänka på stränderna hemma i Falkenberg. För att lära sig arabiska har hon flyttat in hos beduinfamiljen Jaber i Wahiba Sands i Oman. Här skriver hon själv om sitt äventyr.

ANNONS
|

”Hur är er sand i Sverige?” frågar Mehne benet Jaber, 25 år.

Jag har fått många frågor om Sverige under olika resor, men just den har jag aldrig fått. Hur beskriver man sand? Jag tar mig tillbaka till min barndoms somrar på Skrea hemma i Falkenberg. Vattenmelon, pastasallad, Sia Glass. Mehne avbryter mina tankar: ”Sanden är nog lite större hos er. Den är nog lite bättre här, va?”

Bortsett från just att det är mycket sand är det inte mycket som påminner om Skrea. Jag har sand omkring mig så långt ögat kan nå, vi har en timme till närmaste by där familjen handlar mat och andra förnödenheter. Ibland när jag tänker på det kan jag ironiskt nog bli lite sjösjuk. Sanden gungar under mig och jag saknar fast fotfäste. Jag som alltid, var jag än bott, har haft nära till havet får anstränga mig för att hålla bort klaustrofobiska tankar.

ANNONS

Familjens överhuvud är Hanyie benet Hamoud, en änka i 50-årsåldern och mor till nio barn. Utöver att ta hand om getter och kameler driver hon en liten butik längs med huvudspåret där bilar brukar köra när de åker genom öknen. När jag var på genomresa förra året gav hon först ett blygsamt intryck. Hon talade lågmält och försiktigt. En undangömd skylt där det stod ”Room for rent” gjorde mig och min vän nyfikna och under de två dagar vi då bodde här kom vårt första intryck av Hanyie snabbt på skam. Hon ropar högt på sina barnbarn att ordna saker åt henne, pratar mycket och högljutt och ofta med ett hjärtligt varmt skratt. I en i övrigt patriarkal miljö är det en matriark som styr här.

Under året som gått har vi hållit kontakten. Ingen i familjen kan någon engelska så idén om att åka hit för att fokuserat studera arabiska i en månad växte fram ju fler meddelanden jag fick från Hanyie och hennes barn. Att få lära känna en ny kultur och se vardagen hos en beduinfamilj samtidigt som jag lär mig språket var så lockande att jag samlade mod till mig att fråga om det gick för sig. Något förvånade och varmt välkomnande, svarade de att självklart fick jag bo här en månad. Bara några dagar in på min vistelse här kallade Hanyie mig för sin dotter.

ANNONS

Utöver arabiska försöker tioåriga Abdullah bin Schmeil lära mig alla bus och de bästa lekarna han kan. Utöver längdhopp i nedförsbacke har han också lovat att visa mig ett trick för att få se familjens ovälkomna ökenråttor som ofta hörs men sällan syns. Varje kväll vid solnedgången tar han fram en kortlek, höjer på ögonbrynen kärleksfullt och frågar försiktigt men exalterat om jag är sugen på att spela ett kortspel han lärt mig. När jag säger ja lyser han upp som en sol, skrattar gurglande och tar varje chans han får att lura mig på något sätt. Ofta samlas fler syskon och kusiner för att spela med oss och mer än att faktiskt spela kort verkar det mest handla om att fuska smidigast och argumentera bäst för varför man har rätt.

Familjen är stor och jag har gett upp försöken att räkna hur många som bor här. Min svenska vana att vilja organisera och förstå har fått se sig besegrad. Det fungerar inte här eftersom man bor på flera ställen, ibland hos sin mamma, ibland med sin makes familj, ibland hos sin mormor. Familjemedlemmar och gäster kommer och går, men varje kväll är vi minst omkring tio personer till middagen. Ibland kommer det okända genomresande gäster på besök. Alla är välkomna in och maten går alltid till dem först. Vi andra äter när de är färdiga.

ANNONS

Varje dag serveras det ris till både lunch och middag. Ris med kyckling, eller ris med fisk. Vi äter med händerna från ett gemensamt stort runt fat sittandes på sanden. Hälften av maten tappar jag mellan fingrarna, och jag kämpar oerhört med att inte spilla riset på eller runt mig. Jag fick snabbt ge upp försöken att se värdig ut när jag äter och har i stället antagit en överlevnadsstrategi: viktigast är att få i mig mat. Näst viktigast – att städa efter mig. Min tredje ambition är att spilla så lite som möjligt, men så långt når inte min koncentrationsförmåga än.

Men jag insåg direkt mitt misstag. De bor ju på just den här sanden, och självklart vill de inte ha risrester på golvet i sitt vardagsrum.

Första gången jag åt med familjen blev jag förvånad över att de plockade upp riset som spillts efter middagen. ”Det är ju bara lite ris i sand”, tänkte jag, återigen med Skrea strand i tankarna. Men jag insåg direkt mitt misstag. De bor ju på just den här sanden, och självklart vill de inte ha risrester på golvet i sitt vardagsrum.

På kvällarna samlas hela skaran för att titta på en dubbad Bollywood-serie. Ja, vi har både el och internet. Täckning har vi för att familjens boende ligger omkring en mil från barnens skola där det finns en internetmast, och el har vi genom solpaneler. Det blir kallt på kvällarna, så när vi ser på tv ligger vissa med täcken i sanden, en del på varandra, någon i knät på sin mamma. Elen brukar dock ta slut runt kvart över nio, just när det är som mest spännande. Då kommer det ett pip, skärmen blir svart och det hörs en högljudd unison suck tätt följt av ett ”Åh, kära Gud!”.

ANNONS

Trots att mycket här är väldigt annorlunda och ibland svårt att förstå kom jag förvånansvärt snabbt in i en lunk likt beduinernas. Med öppet sinne har jag fått acceptera att det är sand i sängen, att getter går runt lösa och ibland väcker mig mitt i natten och att duschen sker sittandes på huk med en hink fylld med vatten som är omöjlig att få ren från sand. Envis som en åsna är jag fast besluten om att lära mig så mycket jag bara kan, så bli inte förvånad om jag kommer hem och vet exakt hur man äter stilfullt med händerna utan att spilla ris. Mitt mantra för den här månaden? ”Kan beduinerna så kan jag.”

Lite mer om: Annie Wernersson

Ålder: 27 år.

Från: Falkenberg, Tröingeberg.

Bor: I Stockholm.

Familj: Sambo med Andreas Stefansson (från Halmstad). Mamma Mari-Louise och pappa Magnus hemma i Falkenberg, samt syster Stina i Stockholm.

Yrke: Journalist, har bland annat jobbat på Hallandsposten, SVT Nyheter och SR Ekot.

Aktuell: ”Jag lärde mig grundläggande arabiska under ett år då jag bodde i Libanon. Nu bor jag en månad hos familjen Jaber i Wahiba Sands i Oman för att lära mig mer arabiska.”

ANNONS