Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Annie Johansson överlevde cancern – nu vill hon hjälpa andra

För fem år sedan led Annie Johansson av sviterna av en svår cancer. Hon satt ensam i sin lägenhet, utan sysselsättning och med väldigt lite ork.

Under sjukdomstiden hade hon en dröm: att en dag bli sjuksköterska. Nu är hon ute på sin första praktik.

– Det känns fantastiskt och samtidigt väldigt naturligt, som om jag alltid gjort det här.

Efter ett par veckor rör sig Annie Johansson hemtamt genom korridorerna på avdelning 5C på sjukhuset i Varberg. Hon kan sätta dropp och ta blodprov, ge omvårdnad och dela ut medicin.

– Detta måste ju vara världens bästa yrke – att få hjälpa andra människor! När man går härifrån har man bara gjort gott hela dagen, säger Annie och fortsätter:

– Jag skulle aldrig vilja gå tillbaka till den tiden när jag bara gick hemma. Jag älskar att känna att jag är viktig för någon.

Annie har lämnat en tuff tid bakom sig. Hon var 22 år gammal när hon insjuknade i cancersjukdomen lymfom. Samtidigt hade hon börjat vuxenstudera på omvårdnadsprogrammet och hade en liten fyraåring därhemma. Livet fick sättas på vänt. Allt handlade om sjukdomen.

Hon fick den kraftfullaste cellgiftsbehandling man kan få. Ungefär hälften av patienterna botas med hjälp av en sådan behandling. Men inte Annie. Hon fick återfall.

Efter nya cellgiftsbehandlingar hamnade hon på intensiven. En läkare tog det nödvändiga samtalet med henne. ”Du kommer inte att klara dig. Du är för sjuk, vi kan inte ge dig mer cellgifter för då går hjärtat sönder. Vi kan inte göra något mer”, sade han.

Annie skrevs ut och kom hem för att få palliativ vård i väntan på döden. Men det underliga hände: Annie blev bättre. Efter ett par månader slog hjärtat som det skulle igen och hon kunde stamcellstransplanteras med hjälp av benmärg från sin bror.

Hon var med om ännu ett återfall innan hon blev av med cancern och drabbades därefter av följdsjukdomen GVH. Till symptomen hör svår klåda, yrsel, sköra slemhinnor, stram hud och förhårdnader, vilket gör det svårt att röra sig.

Annie, med sin stora livsvilja, trotsade besvären och gjorde mycket saker trots att de inte borde vara möjliga: cyklade, bjöd på middagar, började skolan.

– Jag läste in gymnasiet på Löftadalens folkhögskola och arbetade ett halvår i hemtjänsten innan jag kom in på sjuksköterskeprogrammet på Campus Varberg i höstas, berättar Annie.

I dag mår hon mycket bättre.

– Det enda är tröttheten. Men jag är bra på att ta hand om mig. När jag är ledig tar jag det lugnt, ligger hemma och kollar på serier.

Utbildningen känns precis så rätt som hon tänkt sig. Anatomi, medicin och farmakologi hör till favoritämnena. Men när hon kom ut på praktik lyfte det ytterligare.

– Jag är så tacksam och lycklig. Ibland får jag nypa mig i armen för att fatta att det här är på riktigt. Men jag tar ingenting för givet – jag vet hur fort allting kan raseras, säger Annie.

Sjukdomen stal år av livet. Hon och sonen Anthonio tvingades gå igenom saker som en ung familj borde vara förskonade från.

Men hon tror att erfarenheterna kommer hjälpa henne att bli en bra sjuksköterska.

– Att själv ha varit sjuk betyder jättemycket. Bara en sådan sak som att ha blivit tvättad. Jag kan förstå patienternas utsatthet och det tror jag är positivt.