Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Hjärtesak. Doften av terpentin har hon inandats sedan barnsben. Själv är Ann Göransson i huvudsak keramiker som gör oerhört färgglad konst. Inte minst hjärtan i olika färger, former och storlekar, som blivit hennes signum.

Ann föddes in i den konstnärliga världen

Om personlighetsdrag beror på arv eller miljö tvistar de lärde. Ann tror det är båda. För skapandet fanns i blodet redan från födseln.

Inte minst genom Halmstadgruppens Sven Jonson, och den kreativa stämningen och doften av terpentin under barndomen.

Drömmen om att bli konstnär fanns där hela tiden. En tavla, I väntan på vind, som Sven Jonson gav henne överlämnade han med orden: ”Du bara väntar på att komma i gång, och förr eller senare gör du det.”

För tre år sedan bestämde Ann Göransson sig.

Efter gymnasiet i Halmstad stack hon till Paris som au pair, återvände hem efter något år för att plugga i Lund till barnpsykolog. Men då hon insåg att utbildningen inte gav henne jobb utomlands, hoppade hon av. För parallellt med konstnärsdrömmarna hägrade också utlandet. I stället valde hon att utbilda sig till chefssekreterare.

– Då fick jag ett ”riktigt jobb och jag kom utomlands”.

Första anställningen fick hon i London. Därefter blev det svenska ambassaden för att så småningom hamna på exportrådet.

Starten för keramiken blev en sommar på Capellagården på Öland 1989. Hon återvände till London och fortsatte utbilda sig inom konsten parallellt med jobbet på exportrådet.

– Jag till och med öppnade en konstateljé där.

Där blev hon också ”uppsnappad” av en konstagent. Genom henne kom in på ett av Londons största varuhus Harvey Nichols.

Under ett besök hemma i Halmstad träffade hon sin sambo Hasse. Eftersom Ann trivdes så bra i London, bestämde de sig för att pendla mellan Halmstad och London. Det uteslöt dock inte ett halvår i Grenada i Spanien, som kom att betyda mycket för hennes skapande.

– Jag gick omkring med ett skissblock hela tiden, vilket resulterade i en serie som jag kallade Memories of Spain.

En vistelse på Mauritius, varifrån hennes dåvarande sambo kom, blev också en jättekick.

För fem år sedan beslöt Ann sig för att definitivt flytta till Halmstad. Då hade de också sonen Daniel. Då hade hon varit i London i drygt 22 år och några år på andra platser i Europa. Hennes älskade farmor och stora inspirationskälla som dessutom var syster till Sven Jonson var borta.

– Så nu är jag här. Det känns jättebra.

– Visst mitt liv har varit rörigt, men så roligt. Det enda jag ångrar är att jag inte började med konsten tidigare.

– Men farmor var ju 65 när hon började och jag ”bara” lite över 50!

Garaget är ombyggt och i det närmaste klart. Ann är redo att slå upp portarna till Heart-in konst och ord, där hon förutom skapandet i lera även ska skriva och arbeta med översättningar. För första gången i sitt liv vågar hon göra det hon alltid drömt om.

När vi sitter och pratar vid matbordet i villan på Söder kommer hon ofta tillbaka till barndomen och uppväxten med alla dessa konstnärer. Även om Sven blev störst inom konsten var hela syskonskaran med farmor i spetsen konstnärliga. De sju syskonen blev tidigt föräldralösa men farmor som var äldst blev den sammanhållande länken. Hos henne var Ann när föräldrarna jobbade.

– Jag satt alltid i ateljén och tittade på när alla målade.

Hos Sven Jonson i villan på Bäckagård var Ann ofta. Där kom och gick den ena konstdigniteten efter den andra. Inte minst de som ingick i Halmstadgruppen.

– Där var många, stora konstnärer, som jag då inte upplevde annorlunda än vanliga farbröder och tanter. En och annan stack ju ut, så klart.

Om Salvador Dali var på besök eller ej vågar hon inte med säkerhet säga.

– Men att ”farbror” Sven kände honom väl vet jag. Och som liten blandade jag kanske ihop honom med någon annan märklig man med stor spretig mustasch, säger hon och skrattar.