Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/13

”Alle man till snöskottan”

Två dagar enkel resa till Göteborg, gengas och beslagtagna däck, skottning av väg för hand och dörrar på fel sida. Gräsåsbussens 40-åriga historia är färgstark.

Den första bilen som köptes in till Bröderna Anderssons busstrafik i Gräsås var en begagnad lastbil av märket Ford. Året var 1923. På flaket byggdes två bänkar där passagerarna kunde sitta. I början utan tak men när det blev dags för det första stora äventyret, en långresa till Göteborg, kom bröderna John och Bror Andersson på att det kunde börja regna. Vilket i så fall skulle göra resan ganska blöt och otrevligt för de oskyddade passagerarna.

– För att lösa problemet byggde de en träkur och monterade fast uppe på flaket, säger Johns son Bertil Andersson.

Han har hört sin pappa berätta historien om den där första äventyrliga långresan många gånger och kan den väl.

John och hans tre år yngre lillebror Bror växte upp på gården Bäckäng i byn Gräsås i den allra nordligaste delen av Halmstad kommun. Deras pappa August var byggmästare och John och Bror arbetade som snickare tills de 1923 bestämde sig för att starta en åkerirörelse.

Fick putta bussen uppför backe

Efter att lastbilsflaket hade försetts med regnskydd sålde bröderna biljetter till hugade Göteborgsresenärer. Två hela dagar tog det sedan för den 26 hästkrafter starka lastbilen att ta sig de cirka 13 milen till västkustens huvudstad. Övernattade gjorde resesällskapet på en höskulle i Frillesås. Väl i Göteborg besöktes den nyöppnade nöjesparken Liseberg och den jubileumsutställning som pågick i staden. En på det hela taget mycket lyckad resa. Men helt utan missöden var inte äventyret.

– När bussen på väg till Göteborg kom till Skrea kyrka orkade den inte upp för backen på egen hand utan passagerarna fick kliva av och skjuta på, berättar Bertil.

Åkeriets första riktiga buss köptes 1925 och från 1929 gick den dagligen på turlista mellan Gräsås och Halmstad. Förutom passagerare transporterade bussen även post mellan Halmstad, Holm, Kvibille, Slättåkra och Gräsås. Dessutom fungerade bussen som ett rullande postkontor. Vid varje hållplats kunde folk komma ut till bussen och uträtta ärenden som att göra postgiroinbetalningar och få pensionen utbetalad.

– Bussen var en livlina. Det var inte många som hade en egen bil på 1930- och 1940-talen, konstaterar Bertil.

Körde fotbollsfans till Örjans vall

Alla torgdagar avgick första turen extra tidigt från Gräsås för att torgförsäljarna skulle hinna in till Halmstad i tid för att sätta upp sina stånd. På söndagar startade bussen klockan 9 från Gräsås för att kyrkobesökarna skulle komma i tid till gudstjänsten i Slättåkra kyrka klockan 10. Lagom till bussen passerade Slättåkra igen på återresan från Halmstad var kyrkobesökarna klara att åka hem igen. Nästa söndagstur gick från Gräsås klockan 12.30 för att vara inne i Halmstad lagom till lasarettets besökstid och fotbollens matchstart på Örjans vall. Sista turen på söndagen gick från Gräsås kl 17.00. På den satt alla som hade biobiljetter till 19- eller 21-föreställningen. Sista bussen lämnade Halmstad klockan 23.00.

– Den var alltid fullpackad med folk som ville hem, säger Bertil.

Pappa John tyckte det var toppen när Bertil hade blivit gammal nog för att gå i skolan i Slättåkra för då kunde han agera ”postapåg” på hemvägen. Det vill säga, hoppa av bussen och stoppa ner tidningar och post i alla de 47 brevlådor som stod utmed vägen mellan Slättåkra och Gräsås.

Köpte bh under lunchuppehållet

Till busschaufförens uppgifter hörde även att under lunchuppehållet i Halmstad uträtta ärenden åt de som bodde utmed busslinjen. Det kunde vara allt från bankärenden och inköp av alkohol till mer udda önskemål.

– En gång var det en dam som behövde en ny bh, hon gav pappa en lapp med storleken och så köpte han bh:n åt henne, berättar Bertil.

När andra världskriget bröt ut ägde åkeriet två bussar. Men den ena bussen, plus en taxibil, blev uppallad för militären beslagtog däcken för att ha i beredskap.

– Efter kriget fick vi tillbaka samma däck, de hade aldrig behövt användas, säger Bertil.

Ett riktigt skitjobb!

Den kvarvarande bussen försågs med ett gengasaggregat och kunde, med däcken i behåll, fortsätta sin tjänst som livlina även under krigsåren.

– Pappa kallades in till beredskap under en dag men sedan bestämdes det att han gjorde bättre samhällsnytta genom att hålla busslinjen igång, säger Bertil.

Han fick tillsammans med sin kusin Bo ansvar för att varje dag göra rent gengasaggregatet genom att skrapa bort all tjärbildning.

– Som vi såg ut när vi var klara! Det var ett riktigt skitjobb, utbrister Bertil.

Han och Bo fick även hjälpa till att hugga gengasved i lagom stora bitar.

– Vi fick varsin liten yxa för att kunna hjälpa till. Det var mycket jobb, säger Bertil och tillägger:

– Fy fan, vad gengaspinnar jag har huggit!

Fick skotta bussvägen för hand

Som om inte gengasen var besvärligt nog var det under krigsåren som bekant några riktigt snöiga och kalla vintrar. Något som ibland gjorde det svårt för Gräsåsbussen att ta sig fram.

– En gång gick det en budkavle från gård till gård på sträckan Gräsås – Slättåkra. Alla skulle ut och skotta så bussen kom fram med posten. Inga passagerare var ombord, alla var ju ute och skottade! Bussen började köra 07.30 och var framme i Halmstad lagom till att köra hem igen 13.45, minns Bertil.

Efter kriget blev det mesta lättare och Bröderna Anderssons busstrafik utökade med både en och två bussar som de körde långresor med. För att få ta busskörkort krävdes att man hade fyllt 21 år. Därför dröjde det till 1959 tills Bertil kunde rycka in som chaufför.

– Samma vecka som jag fyllde 21 år på lördagen sa pappa till mig att jag var tvungen att se till att jag hade mitt busskörkort till söndagen för då behövde han hjälp att köra två bussar till Västergötland. Min bror hade fått halsfluss och min farbror körde linjebussen till Halmstad så de var en chaufför kort, säger Bertil.

Tog busskörkort på 21-årsdagen

Han protesterade först, tyckte att tiden var lite väl knapp, men John insisterade så Bertil fick försöka lösa problemet.

– Det slutade med att jag fick köra upp redan på onsdagen så skrev besiktningsmannen ut tillståndet på fredagen med lördagens datum och så kunde jag hämta ut det på min födelsedag hos Länsstyrelsen, som hade öppet mellan 9 och 12 på lördagar.

Dagen efter körde Bertil en charterbuss till Västergötland med det nytagna busskörkortet i fickan.

1969 sålde bröderna Andersson sitt företag till Curt Börjesson i Sennan som sedan sålde det vidare till Sennans buss som fortfarande finns kvar. Men innan dess inköptes en sista buss 1963. Den byggdes med två framdörrar, en på höger sida och en på vänster.

– Det underlättade när vi körde långresor till Norge eller Danmark för de hade ju högertrafik medan vi fortfarande hade vänstertrafik. Så med de gamla bussarna fick vi släppa av passagerarna mitt i vägen. Dessutom slapp vi bygga om bussen 1967 när även Sverige fick högertrafik, säger Bertil.

Återsåg gammal buss förra året

Bussen med registreringsnummer DKJ 105 såldes när företaget såldes och Bertil har inte sett den sedan dess. Det vill säga, till förra året när han googlade registreringsnumret och fick veta att den nu 56 år gamla bussen fanns till salu i Ljusne i Söderhamns kommun. Med intentionen att köpa tillbaka den och göra om den till husbuss flög Bertil till Stockholm och fick sedan skjuts den sista biten till Ljusne av två barnbarn.

– Men bussen var tyvärr i så dåligt skick att det hade kostat alldeles för mycket att få med den hem och jag lyckades inte få någon att sponsra mig, säger Bertil och ser fortfarande besviken ut. Men sedan lyser han upp:

– Den nuvarande ägaren hade inte fått igång motorn på två år men jag lyckades lura igång den. Ägaren blev helt överlycklig och skrek: ”Den går, den går”!

Bertil Andersson berättar om sin fars bussbolag Gräsåsbussarna Bild: Johan Persson
Bertil Andersson berättar om sin fars bussbolag Gräsåsbussarna Bild: Johan Persson

Bertil Andersson

Ålder: 82 år.

Familj: Änkeman sedan två år, barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

Bor: I seniorlägenhet i Pålsbo.

Gör: Pensionär, tidigare bland annat busschaufför, bilreparatör, verkmästare, kundmottagare och åkare.

Intressen: Skruva på gamla bilar och historia.

Favoritpryl: ”Min trehjuliga elmoped ’FIDO’ är fantastisk.”

Kuriosa: ”Jag har bara ett förnamn för min mamma som hette Gerda tvingades byta tilltalsnamn till sitt andranamn Kornelia när hon började skolan. Detta eftersom det fanns ytterligare en Gerda i klassen. Mamma ville inte att något sådant skulle hända hennes barn så därför fick jag och min bror Kurt bara ett förnamn var.”