Familjen Karlsson-Rapp-Ågren består av fem generationer: Matriarken Anna Karlsson (sittande), hennes dotter Irene Rapp (stående i mitten), hennes dotterson Christer Rapp (stående till vänster), hennes dottersonson Fredrik Rapp (stående till höger) och hennes dottersonsondotter ”Lillan” Ågren-Rapp (i Fredriks famn).
Familjen Karlsson-Rapp-Ågren består av fem generationer: Matriarken Anna Karlsson (sittande), hennes dotter Irene Rapp (stående i mitten), hennes dotterson Christer Rapp (stående till vänster), hennes dottersonson Fredrik Rapp (stående till höger) och hennes dottersonsondotter ”Lillan” Ågren-Rapp (i Fredriks famn). Bild: Jari Välitalo

101 år mellan yngst och äldst

Det skiljer mer än ett sekel mellan nyfödda ”Lillan” Ågren-Rapp och hennes farfarsmormor Anna Karlsson. Båda är födda i juli men Anna 1919 och ”Lillan” 2020.

ANNONS
LocationHalmstad||

Fem generationer är samlade hemma i vardagsrummet i Irene Rapps radhus på Vallås. Rummet är välbekant för dem alla, 79-åriga Irene har bott här i över fyrtio år. Det är länge, men inte lika länge som de 60 år som hennes nu 101-åriga mamma Anna Karlsson har bott i sin lägenhet i centrala Halmstad. Man kan lugnt säga att de båda två är väl förankrade i staden.

– Varför skulle man flytta härifrån? Här finns ju allt man behöver. Sol, bad och skog, säger Irene och skrattar.

Halmstad är bäst

Den inställningen tycks ha smittat av sig. Visserligen bor Irenes son Christer Rapp, 58 år, numera i Ugglarp efter många år i Haverdal, men sonsonen Fredrik Rapp, 30 år, bor tillsammans med sin sambo Sandra Ågren och deras nyfödda dotter, ”Lillan”, i Oskarström. Fredrik, som jobbar som polis, har testat att bo både i Växjö och Boden, men har flyttat tillbaka till uppväxtstaden.

ANNONS

– Halmstad är ändå alltid Halmstad, säger han och låter precis lika övertygad som sin farmor om stadens fullkomlighet.

Skolan har förändrats

De två har inte bara samma favoritstad i världen, de tycker dessutom båda att bästa platsen i Halmstad är Galgberget. Något som även knyter ihop dem med Anna vars gamla skola numera står placerad där. Fast på den tiden när Anna, som föddes i Laholms kommun, var en av den lilla skolans elever stod den i Eldsberga.

– När Anna gick i skolan hade de inga skolböcker utan skolbänken bestod av två brädor med sand emellan som eleverna kunde skriva i. Det är stor skillnad mot hur det kommer att vara för ”Lillan” när hon börjar skolan och förmodligen får en egen dator, påpekar Irene.

Lätt att få jobb

När Anna slutade skolan efter fem år jobbade hon som barnflicka ett tag innan hon gifte sig med Kurt Karlsson och flyttade till Halmstad. Deras dotter Irene gick åtta år i praktisk realskola på Furulundsskolan innan hon hoppade av utan att ta examen och började jobba.

– Att få jobb då i mitten av femtiotalet var lätt, ofta var det ens kompisar som fixade jobb åt en, säger Irene som bland annat har jobbat i skolkök.

ANNONS

Även Christer, som i dag jobbar på Volvo i Falkenberg, hade lätt att få jobb när han gick ut Kattegattgymnasiet i början av 1980-talet. Första jobbet blev som montör på Waco, samma företag som hans morfar Kurt var anställd hos under hela sitt yrkesliv.

Halländsk reslust är inget nytt

Fredrik valde efter att han tog studenten på Sturegymnasiet för elva år sedan att efter lumpen fortsätta några år inom försvaret innan han började plugga till polis på Växjö universitet.

– Det fanns gått om jobb även när jag gick ur skolan men jag upplever att dagens unga nog generellt är mer kräsna än vad man var förr. Man vill inte ha vilket jobb som helst utan ett som är både roligt och välbetalt och de jobben växer ju inte på träd, säger Fredrik och tillägger:

– Dessutom vill ju dagens generation ut och resa världen runt först innan de börjar jobba. Så var det nog inte förr.

– Jo då, när jag gick ur skolan skulle alla tjejer åka iväg som au pairer, säger Christer.

– Och när jag gick ur skolan var det många som åkte till Amerika och tog olika ströjobb där, säger Irene.

Hoppas att framtiden är ljus

Att reslusten bland Halmstadborna varit stor i många år står därmed klart men hur det kommer se ut när ”Lillan” går ur skolan om ungefär 20 år är det ingen av hennes äldre släktingar som vågar spekulera i.

ANNONS

– Nej, det är svårt att veta. Vi hoppas bara att det blir bra för det lilla livet, säger hennes farfarsmor Irene och tittar ömt på sitt nyfödda barnbarnsbarn.

ANNONS