Vinden susar lätt i tallarna och en doft av sensommar dröjer sig kvar i ljung och enar. Mitt i den stilla Steningeidyllen bor Eva Bendz, vars 73-åriga liv kantas av äventyr.
– Steninge har alltid varit min fasta punkt. Släktens historia här sträcker sig långt tillbaka: min pappas morfar var delägare i Steninge glasbruk i slutet av 1800-talet. Jag tillbringade alla min barndoms somrar i mina föräldrars gamla torp och nu är jag sommarboende i den stuga som de senare lät bygga på tomten intill, berättar hon och drar upp fötterna under sig i hammocken.
Eva Bendz vill bistå på det sätt hon kan
Med Steninge som trygghet har Eva varit på resande fot i flera decennier. Nästan 20 år har hon tillbringat i Latinamerika. Drivkraften har alltid varit hjärtats vilja att hjälpa – och äventyren har hon fått på köpet.
– När jag var i 20-årsåldern gjorde jag min första resa till Chile. Den fick mig att förstå hur privilegierade vi är. Att vi i vår del av världen är rika hänger ihop med utvecklingsländernas fattigdom. Sedan dess har jag försökt hitta möjligheten att bistå på de sätt jag kan, säger hon.
I flera år jobbade Eva med alfabetisering i Latinamerika. Från sin universitetsutbildning i Lund och Göteborg hade hon franska och italienska, ”så spanskan var inte alltför svår att lära sig”.
– Jag var på en mindre ort i norra Chile 1973 när det blev militärkupp. Vi blev helt avskurna och jag kunde inte höra av mig hem. Mamma blev utom sig av oro och till slut lät hon efterlysa mig. Men jag var ju okej och inte alls försvunnen, säger Eva, som vid det tillfället prydde Skånska Dagbladets förstasida med rubriken ”Eva från Lund försvunnen”.
Eva Bendz fick en tjänstemula
Några år senare reste hon till Nicaragua, där man haft en framgångsrik kampanj för att lära hela befolkningen att läsa och skriva.
– Det var en orolig tid då contraskriget pågick för fullt. Jag blev kommundirektör för vuxenutbildningen i den lilla bergsbyn Quilalí, nära gränsen till Honduras, berättar hon.
Tyskarna stödde projektet genom att skänka en motorcykel till varje kommun.
– Men där jag befann mig var en motorcykel ett stort skämt. Där fanns knappt några vägar, mest berg och djup lera. Så jag fick byta min mc mot en tjänstemula. Det är jag kanske den enda svensk som haft, ler Eva.
Under hennes tid i Nicaragua var Sveriges dåvarande statsminister Olof Palme på besök. Eva blev ombedd att berätta för honom om förhållandena i krigsområdet.
– Det resulterade senare i en helsida i Aftonbladet med rubriken ”Eva fick Palme att ryta till”.
För tio år sedan bestämde sig Eva för att resa jorden runt på egen hand. Hon hade ärvt en liten slant och kompletterade med ett banklån för att kunna vara iväg i sju månader.
– Resan var helt fantastisk! Men två gånger var jag faktiskt rädd, berättar hon.
Blev utelåst i bara nattlinnet
Den ena gången var i Nepal, där hon passade ett hus med tillhörande hund i huvudstaden Katmandu.
– Ägaren sa till mig att jag bara behövde komma ihåg två saker: Att ytterdörren till huset slog igen väldigt lätt och att trappan blev såphal vid regn.
En regnig kväll när Eva hade låst porten till gatan ordentligt och bytt om till nattlinne behövde hunden kissa i trädgården.
– Jag gick ut på trappan för att känna efter om det fortfarande regnade. Då ville det sig inte bättre än att jag halkade på trappan. Dörren for igen med en smäll och där låg jag, barfota och nattklädd i kylan...
Det tog lång tid innan Eva fick hjälp i den mörka natten. Till slut var det en man som hörde hennes rop på innanför muren och som förstod så mycket engelska att han kunde hämta en stege.
– Jag begriper inte hur jag klarade av att klättra över den höga, regnvåta porten med vassa piggar för att komma över på stegen. Men inför alternativet att kanske frysa ihjäl klättrade jag, säger Eva, som sedan fick sitta i en hotellbar med en öl (”I will pay tomorrow!”) i sitt våta nattlinne och vänta på att husets hembiträde skulle komma och låsa upp för henne.
Märkte inte när sjöelefanten närmade sig
Hon höll också på att råka riktigt illa ut när hon var på Antarktis.
– Guiden varnade oss för att sjöelefant-hanar kan vara väldigt ilskna. Om vi råkade ut för en sådan skulle vi absolut inte springa, utan göra oss så stora som möjligt och vifta och vråla.
En dag satt Eva och tittade på pingviner som lekte i snön. Hon var helt uppslukad och märkte inte den jättelika sjöelefant som kom emot henne.
– Plötsligt hörde jag de andra ropa och såg hur besten på flera ton närmade sig. Guidens ord var helt borta, så vad gjorde jag? Sprang för livet!
Eva kom undan med bultande hjärta. Hon konstaterar att de ganska få farliga situationer hon hamnat i under årens lopp slutat lyckligt.
– Jag är inte modig – för en modig person förstår faran och övervinner rädslan. Däremot är jag orädd. Det har hänt att jag följt med okända, gästfria personer hem, vilket har gett mig vänner och låtit mig delta i festligheter jag inte kunnat drömma om.
Delar ut glasögon i fattiga länder
Vad gör då en äventyrare när pensionsåldern är inne? Även om Eva älskar att ligga och läsa i hammocken i Steninge så har hon långt ifrån slagit sig till ro.
– Vid 65 tog jag anställning som reseledare. Jag har guidat i bland annat Toscana, Malta och Centralamerika. Men vi får se hur det blir framöver, med corona och så.
Sedan 17 år tillbaka reser hon också årligen till länder som Guatemala, El Salvador och Nepal för att dela ut begagnade glasögon via den ideella organisationen Vision for All.
– Det vill jag fortsätta med så länge jag kan. Jag vet att jag inte kan förändra världen på något vis, men att göra den bättre för några ger mitt liv mening, säger hon.
Eva Bendz
Bor: I Linköping och är sommarboende i Steninge, där familjen har sina rötter.
Ålder: 73 år.
Yrke: Folkhögskolelärare med fil kand i spanska, italienska och franska, teoretisk filosofi och ekonomisk historia.
Familj: En vuxen son, Taíno, och två barnbarn.
Om jag fick utrota ett ord: ”Då skulle det vara ordet ”tacksamhetsskuld”. Det existerar inte i stora delar av världen. Där ställer man upp för varandra som en självklarhet och den man hjälpt är intet skyldig. Det leder till att man blir erbjuden hjälp och heller aldrig tvekar att be om det, vilket vi svenskar tyvärr gör.”
