Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

”Ett dött liv” – etta i novelltävlingen/ung

Mattias Ljungblad från Karl Gustav utanför Varberg vann novelltävlingens ungklass. Så här tyckte juryn om hans bidrag, ”Ett dött liv”: ”En rakt berättad historia med drag av ’noir’ om utanförskap i skolmiljö. Inger en klaustrofobisk känsla, och har ett överraskande slut.”

Ett dött liv

 

Det är måndag morgon och dags att gå till skolan igen. Jag tvingar mig ur sängen och ut i köket. Mamma har redan åkt till jobbet. Jag är ensam i vår lilla trånga, mörka lägenhet. Min kropp rör sig av sig själv i samma gamla vanliga rutin. En skål flingor, en smörgås och en kopp te till frukost. Precis som vanligt.

Jag sitter och stirrar ner i skålen med flingor. Flingorna flyter omkring i skålen uppsvällda och sladdriga, som döda kroppar i en sjö. Teet hinner svalna innan jag inser att jag har suttit och stirrat på flingorna i nästan en halvtimme utan att ta en enda tugga. Jag är inte hungrig.

Jag häller ut flingorna och teet i vasken och ställer in smörgåsen i kylskåpet. Vi har lunch tidigt på måndagar och om jag blir hungrig kan jag köpa något i kafét.

Jag skyndar mig ut ur lägenheten och genom trapphuset. Luften är tung med cigarettrök. Man hade kunnat tro att jag skulle ha vant mig vid det här laget, med det är fortfarande lika motbjudande. Luften utanför är inte mycket bättre, kall och full av avgaser från morgontrafiken. Himmeln är full av grå moln och gatorna av människor. Ibland tittar jag på främmande människor och funderar på vilka de är och vart de är på väg någonstans.

Inte idag. Idag bryr jag mig inte. Varför skulle jag? De bryr sig inte om mig. De tittar inte ens på mig, bara stirrar rakt igenom mig, på vart det nu är de är på väg. 

Skolan börjar om tjugo minuter, med matte. Jag brukar sätta mig i biblioteket och vänta så länge som möjligt innan jag hämtar mina böcker. Klassen brukar stå och prata vid skåpen De pratar om helt vanliga, tråkiga saker. Jag vill inte prata med dem. Jag har ändå inget intressant att säga. Moa och Elin brukar alltid fråga mig hur jag mår, men de bryr sig egentligen inte. Ingen gör det. De låtsas bara vara trevliga. De är så falska, med sina påklistrade leenden och fejkade positiva attityd. Ingen kan vara så glad hela tiden. Resten av tjejerna i klassen spelar med. Såklart, vad annat hade man kunnat vänta sig? Människor är ju faktiskt flockdjur. Gruppen före individen.

Den enda i klassen som jag tycker om är Anton. Han är som jag. Han pratar inte så mycket, sitter mest för sig själv och läser. Han låtsas inte som om han bryr sig.

Jag sitter och stirrar på människorna ute i korridoren, när jag inser att jag glömt bort tiden igen. Jag kommer inte hinna hämta matteboken. Men Lennart brukar hålla genomgång hela lektionen på måndagar, så jag klarar mig utan den. Jag skyndar mig till lektionen och kommer precis i tid. Jag sätter mig på min vanliga plats längst bak. Jag tycker om att sitta här, för då ser jag alla, men ingen ser mig. Klassen är ovanligt tyst idag. I vanliga fall brukar det alltid vara någon som viskar till sin bänkkamrat och stör studieron. Jag funderar lite på det, men glömmer snabbt bort det. Det är skönt att de är tysta för en gångs skull.

Det har börjat regna utanför nu. Jag borde vara glad att jag hann till skolan innan det började så jag slapp gå i regnet. Men jag orkar inte vara glad idag. Jag orkar inte ens tänka ordentligt. Regnets smattrande och Lennarts malande blandas i mitt huvud tills jag inte vet vilket som är vilket. Plötsligt slutar Lennart prata och jag vaknar till med ett ryck. Lektionen är slut nu. Alla börjar plocka ihop sina saker och lämna salen. Jag dröjer mig kvar, och väntar på att alla ska gå. I vanliga fall brukar Lennart kolla snett på mig, men idag tittar han inte ens åt mitt håll. Kanske har han äntligen lärt sig att jag inte vill ha hans patetiska medlidande.

När alla har gått reser jag på mig och lämnar salen. Jag går långsamt genom korridoren och hoppas att alla redan ska ha hunnit hämta sina svenskböcker. Men nästan hela klassen står kvar i korridoren. De har samlats i en halvcirkel nära mitt skåp. Jag smyger närmare. Ingen lägger märke till mig. De är tysta. Någon snyftar till. Jag ställer mig bakom Jonathan och kikar över hans axel för att se vad som har hänt. Det står blommor vid mitt skåp, och ett kort på mig. Ett litet värmeljus brinner ynkligt vid sidan om. Någon har klottrat på skåpet med tuschpenna.

”Vila i Frid” står det.