Dyra kalas – för ett gäng åttaåringar?

ANNONS
|

Följ Meekatts blogg här!

Snurra flaskan, apelsinsaft och kanelbullar. Kanske lite ”hela havet stormar” och en fiskdamm. Godispåsar med klubbor, kalasbyxor med hål på knäna och en svettig mamma i köket. Pappa som skojade med alla kompisarna, kittlade oss och fick oss alla att tjuta av skratt. Glada barn, nöjda barn och födelsedagsbarn som tacksamt öppnade presenter innehållandes doftande suddgummin, bokmärken och målarböcker. Kalas!

Inbjudningarna trillar ned i brevlådan. Välkommen till Busfabriken, Alice! Välkommen på spa! Välkommen till bowlinghallen, Elton! Välkommen att rida islandshäst. Hej och hå – vi hyrde ett slott och hela jävla skolan kan vara med?

ANNONS

Ibland…blir jag lite matt och undrar vart det är på väg. Hur mycket jag än älskar mina barn och hur gärna jag än vill göra dem nöjda och glada så måste jag erkänna att jag hatar det där. Dåligt samvete, på tok för mycket pengar och förväntningar som hela tiden ska överträffas. Alice och en kompis hade gemensamt sexårskalas på den lokala pizzerian och hela klassen var inbjuden. Jag ångrade mig redan när en tredjedel av ungarna hade anlänt. Förlåt föräldrar – men det där var ju fruktansvärt!? Jag orkar ju knappt älska och stå ut med mina egna barn. 26 barn… som sprang… och vrålade. Glada – men JÄTTEMÅNGA.

Allt blir större. Mer. Dyrare. Och jag känner att vi föräldrar börjar tappa greppet lite här. Jag föreslog för Alice att hon skulle välja ut ett par kompisar, bjuda hem dem på en filmkväll med godis och övernattning och hon svarade ”Men hallå! Jag vill också ha kalas på spa! Eller Busfabriken mamma! Annars kan vi kanske ta med klassen på bio?” Jag masserade Alice häromkvällen med after sun-lotion (för det var det enda jag hittade) och hon sa ”Så här gör de inte på riktigt spa mamma. Där hade de varma handdukar.” Förlåt mig men – vad fan hände här? Vad hände med apelsinsaften? Kanelbullarna? Doftsuddgummi och klubbor? Och vad händer med de föräldrar som inte har råd att hyra Busfabriken och bjuda hela klassen på chokladprovning?

ANNONS

Är mer och dyrare nödvändigtvis bättre? Älskar barnen oss mer? Blir de mer populära i skolan? Och om man har ett ”vanligt kalas” – blir man utskrattad då? Jag minns att det var spännande att bjuda hem kompisarna och få visa upp sitt rum. Jag minns att mamma dukade i köket med servetter i plastmuggar, blåste ut pappersgirlanger i fina färger på borden och att pappa skickade upp kalsonger i fiskedammen för att skoja med Daniel Engström som jag var hemligt kär i.

Det är klart att ett ”bortakalas” är enklare – men det är ju för att vi inte vill ha så många ungar hemma. Jag behöver dricka en hel bag in box bara för att orka med att skriva alla inbjudningar och ska man dessutom överleva tre timmar med dem springandes och skrikandes behöver man både valium och lustgas. Snart fyller Alice åtta år. På nyårsafton av alla dagar. Det är ju (fortfarande) till min fördel då Alice tror att alla smäller raketer för hennes skull. Men hon inser ju snart att det inte är bara hon som står i centrum. Och jag vill att den känslan ska vara okej. Lite mindre. Lite enklare. Back to basic. Apelsinsaft och kanelbullar. Men med mycket kärlek! För sån é jag.

ANNONS

Over and out!

ANNONS