Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

De nödvändiga trendbrotten

Året var 2003. Lasse Jacobsson tränade Markaryds IF i division 4 elit Småland som gick igenom serien utan förlust med bara sju insläppta mål. Irak-kriget inleddes, rymdfärjan Columbus exploderade ovanför Texas, Jugoslavien blev Serbien och Montenegro och här hemma mördades Anna Lindh i Stockholm och Fredrik Reinfeldt ersatte Bo Lundgren som moderat partiledare.

Halmstads BK tränades av Jonas Thern, Igor Sypniewski var vårens utropstecken, Robban Andersson höll fortfarande på och Dusan Djuric debuterade i A-laget.

Det var senast som HBK vann en allsvensk fotbollsmatch mot IFK Göteborg när Mikael Nilsson den 24 juli avgjorde med matchens enda mål inför storpubliken 14 435 personer.

Fram till i går.

13 matcher, sex oavgjorda och sju förluster, hann sedan passera med den mindre smickrande målskillnaden 7–24. Dessutom fem förluster på de sex senaste allsvenska matcherna i år.

Tills Mikael ”Gus” Rosén med 8 368 vittnen tryckte in 1–0 fem minuter före paus.

Så förstå att lyckan och lättnaden närmast gick att ta på i HBK:s omklädningsrum efter det dubbla trendbrottet.

Visst, mycket återstår och en lång höst väntar. Då är det sådana här segrar som kan vara skillnaden mellan bottenstrid och en plats på den övre halvan.

Med emellanåt riktigt bra och rörligt spel och några bländande prestationer som Emil Salomonsson svepande 60-meterscross till Michi Görlitz och en stillastående Anel Raskajs chip i världsklass till Marcus Olsson. Men framför allt – taktisk kyla, smartness, stora fighterhjärtan och mycket jävlaranamma.

– Det var stabilt i dag, konstaterade tränaren Lasse Jacobsson.

Stabilt var ordet. Och ett kvitto på det var en mållös Tobias Hysén som bara kom till två avslut varav ett på mål. Där hade HBK lärt sig läxan sedan 0–3-matchen senast genom att Hysén helt enkelt inte tilläts få de djupledsbollar han är beroende av, dels tack vare Johnny Lundbergs och Tomas Zvirgzdauskas mittbacksspel, dels genom det aggressiva försvarsspelet ute på planen.

Samtidigt gjorde Emil Salomonsson återigen en jätteinsats och går från klarhet till klarhet när han nu insett att det här med högerback är nog inte så dumt, trots allt. Inte minst i samarbetet med Michi Görlitz som dock måste vässa sitt passningsspel.

Men tänk då om HBK inte slarvat så mycket i omställningsspelet.

– Jo, där kan och måste vi bli bättre – då kan det bli riktigt bra, medgav Lasse.

Mycket var nästan och nära och den dagen som nästan och nära blir bisatser i HBK:s spel kommer laget att lyfta från botten. För potentialen finns där.

Speciellt om laget tar ledningen. I fem av de sex segermatcherna har HBK haft ledningen i paus. I sex av de åtta förlustmatcherna har HBK legat under redan i paus.

Det är ren fakta.

Likaså att HBK har tagit 16 av sina 20 poäng hemma på Örjans vall.

– Och vi har bara släppt in mål i två av 16 halvlekar, mot Mjällby och Häcken, och inget efter paus, poängterade tränare Jacobsson.

Det kan vara gott att ta med sig när fem av seriens sex bästa lag väntar hemma i höst.

Och mycket att jobba på när fem av de sju sämsta lagen väntar – borta, där det hittills blivit ynka fyra poäng. Sämst i klassen.

Jag vet i alla fall vem som var gladast över segern i går. Att göra ännu en ”Elfsborg”, missa helt öppet mål, får bara inte inträffa. Speciellt inte vid 1–0 med fyra minuter kvar, Emir Kujovic!

cDet är sådana här segrar som kan vara skillnaden mellan bottenstrid och en plats på den övre halvan.