Begåvningen talar för sig själv

Marianne Lindberg de Geer: Dunkers kulturhus, Helsingborg Till och med 28/8.

ANNONS
|

I bokskogen runt Wanås ropar en vilsen röst ”mamma”, ”maaama”, ”pappaaaa”…

Att exakt lokalisera ljudet är omöjligt, men det skär rakt in i hjärtat. Ropen är en ljudinstallation som Marianne Lindberg de Geer på det återkommande temat ”Jag tänker på mig själv” 2003 skapade exklusivt för skulpturparken vid Wanås, men finns nu med i den stora retrospektiva presentationen av hennes konstnärskap som visas på Dunkers kulturhus i Helsingborg.

Men här är rösten inte vilsen i en skog utan i en kolsvart, rumsutfyllande labyrint som besökaren halvblind trevar sig fram i.

Med ”Jag tänker på mig själv” som nav framstår den ljusa, luftiga bokskogen och den svarta, instängda labyrinten som två varandra motsatta pooler i Marianne Lindberg de Geers konstnärskap. Ett pendlande mellan ytterligheter som speglar hennes förmåga till identifiering – ett tema som hon ständigt återkommer till.

ANNONS

Det återfinns i ett av hennes mest uppmärksammade verk, skulpturen ”Jag tänker på mig själv – som anorektiker och bolumiker” från 2005 liksom i ”Orientering”, ett femtiotal målningar (likaså från 2005) som skildrar svarta människor till synes vilsekomna i nordiska landskap. Och det återfinns i alla de oräkneliga collage från 1993 och framåt där hon ersatt kända och okända människors ansikten med sitt eget.

Aldrig förskönat, men åldrat, desillusionerat, nästan karikerat med tunga påsar under ögonen iklär hon sig själv samtliga roller. Men när hon 2001 tänkte på sig själv som en av Lena Cronqvists tecknade småflickor gick hon för långt. Tyckte Lena Cronqvist och stämde henne för upphovsrättsintrång. (På bästa Wolgers- och Vilksmanér finns stämningen med på Dunkers. Inramad).

Hur som helst. Ett vilset, närmast existentiellt sökande efter identitet tycks löpa genom hela hennes konstnärskap. Det genomsyrar också den litet storögt vindögda kaninen som inte riktigt har styr på öronen och som jag kommit att uppfatta som Marianne Lindberg de Geers självdistanserade alter ego. Multiplicerad med fem återfinns den nu som meterhöga granitskulpturer utanför ingången till Dunkers kulturhus.

Marianne Lindberg de Geer är född 1946 men det var först sedan hon 1987 gift sig med konstnären Carl Johan de Geer som hon började utveckla sin konst. Hon var sjukskriven. Han satt vid skrivmaskinen. Hans ateljé stod oanvänd…

ANNONS

I en kortfilm berättar Marianne Lindberg de Geer om sitt konstnärskap, om sin karriär som bildkonstnär, författare, dramatiker. Begåvningen ligger hon lågt med. Talar mer om ”tur” och ”lyckliga omständigheter”.

Å andra sidan talar begåvningen för sig själv. Uttrycks i mångsidigheten. I målningarna. Installationerna. Objekten. Skulpturerna. I porträtten – målade och fotograferade – av barn, vänner, anhöriga. Av Hitler och hans schäfer, Blondie. I en svart gravstens hjärtskärande budskap: ”Mamma ring hem”.

Det är kort sagt imponerande. Utställningen och framför allt, givetvis, konstnärskapet som varit dess förutsättning.

Britte Montigny

kultur@hallandsposten.se

ANNONS