Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Be om ursäkt!

Apropå artikel 9/2.

Det här är en insändare. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i insändaren. 

Då har kritiken kommit i‑fallet Almkvist/Olsson. Socialtjänsten i Halmstad gjorde fel. Kanske inte i själva omhändertagandet, men sedan. Man har inte bemött familjen som man borde, man har kränkt dem och Socialstyrelsen vill att man tar reda på varför de känt sig kränkta.

Förvaltningen hade inte gjort vad som krävdes vad gäller vårdplan eller umgängesplan. De hade inte tillgodosett barnens behov av att ses och de lyssnade inte till föräldrarna och förde inte in saker som var till deras fördel. Man hävdar att omhändertagandet var frivilligt trots att de tvingades med hot om tvångsplacering enligt LVU.

Vad gör man då från socialtjänstens sida? Ber om ursäkt? Nej. Man säger att det var ju tråkigt att ni känner er kränkta, och sedan kallar man det för en ursäkt. Det innebär inte att man erkänner att man gjort fel, inte heller att man förstår vad man utsatt personen i fråga för. Man säger underförstått att det är bara som du känner, vi ser det inte så.

Om en ursäkt krävs för att någon skall kunna gå vidare, känna den upprättelse som behövs, varför sitter den då så långt inne? Vad är det som är så svårt med att säga förlåt? Det absolut bästa vore nu att gå ut med kommentaren: ”Ok vi gjorde fel, vi är ledsna för vad vi har orsakat, vi skall lära oss av misstagen, vi skall göra vad vi kan för att rätta till och säkerställa att det inte händer igen”.

Se till att be om ursäkt, ställ till rätta annars kommer problemen att fortsätta.

Fostermamman i‑Markärendet