Nu är det bara en toktoppad dressin, ni vet en sån där manuellt driven kärra på räls, som kan nå den sista, bortflyende vagnen tolv blytunga poäng bort från en kvalplats med nio matcher kvar att spela.
För den krassa sanningen är att HBK, med en sex man tunnare trupp än det lag som 2009 blev 13:e och i fjol 12:a, inte är bättre än så här.
Okej, det är inte över förrän den feta damen har sjungit, heter det som bekant. Men med tanke på hur borta HBK verkligen är borta, en (1) ynka poäng utanför kommungränsen på tio försök, och att tre av de kommande fyra matcherna är på bortaplan talar det mesta för att damen tar ton efter matchen mot Kalmar den 17 september.
Då kan det vara över både i praktiken och – teorin.
Jag menar, HBK kommer säkert att kunna jävlas med Trelleborg, Gefle, Syrianska, Djurgården och Mjällby i matcherna framöver.
Men problemet är att full pott där inte ens det kommer att räcka. Laget måste dessutom ta bonuspoäng mot Helsingborg och Kalmar borta, Malmö FF hemma och Örebro borta för att hoppets låga ens ska glöda.
Det var ju den som fladdrade till efter den heroiska vändningen mot IFK Norrköping senast med 5–4-mål av Joe Sise i slutminuten och tjo och tjim och jubel i omklädningsrummet. Och det var ju den vågen som HBK skulle rida vidare på mot BK Häcken.
Men längre än 20 minuter varade inte boosten och efter 0–1-målet (30) var ängslan, betongfötterna i bollbehandlingen, felbesluten och det urusla passningsspelet i de avgörande lägena tillbaka.
Ytterligare 64 minuter senare var HBK ännu ett steg närmare superettan efter säsongens sjunde uddamålsförlust.
Och själv stod jag där med två frågor:
Varför matar man inlägg, dessutom av urusel kvalitet, mot allsvenskans längsta mittbackspar när spelare som Joe Sise och inte minst – Joel Johansson skulle kunna springa åttor runt Häckens mittförsvar med bollar utmed backen?
Eller som 199 centimeter Tom Söderberg uttryckte det:
– Vi stressade Halmstad till att börja spela långt och det tycker vi om. Jag är inte helt hundra tillbaka ännu efter skadan, men långbollarna är jag bombsäker på.
Inte kanske det som man vill höra av motståndarna, eller hur HBK...?
– Vi tränar inläggsspel för att kunna sätta mer press på motståndarna. Att inläggen då inte når fram beror inte bara på kvalitén på dem – det handlar också om att vi rör oss för dåligt, löper för lite, försvarade den hårt prövade tränaren Jens Gustafsson taktiken som hade varit mer försvarbar om laget i stället hade vunnit andrabollarna.
Och vem har egentligen gett HBK-arna skottförbud?
Christian Järdler hade chansen, Michi Görlitz hade det, Jonas G Saevarsson, Joe Sise och Emil Salomonsson likaså. Men ingen gjorde det – alltså sköt. I stället ett alibiinlägg, en dragning för mycket eller en tappad boll.
För simpel fotbollslogik säger att skjuter man inte så skapar man inga målchanser och skapar man inga målchanser så gör man inga mål.
Statistiken ljuger inte. Det är bara Syrianska som har färre avslut i år än HBK.
– Jag har i alla fall inte gjort det, bedyrade Jens. Tvårtom har jag sagt att vi måste våga ta fler avslut. Men vi är för dåliga sista tredjedelen och skapar för lite för att vinna en sån här match.
Själv led jag med honom när HBK jagade kvittering.
Sju man på bänken men – inte en enda forward!
Svårt, för att inte säga, omöjligt, att förändra en matchbild då, även om Michael Svensson kastades in på topp på slutet i ett sista desperat försök och inläggsspelet först då kändes motiverat eftersom det fanns en spelare som kunde ta upp kampen i luften med Häckens fyrtorn.
– Häcken saknade två spelare och hade ändå en spelare som Dioh Williams på bänken. Om vi hade fått två återbud skulle jag ha tvingats ersätta dem med två juniorer. Det är skillnaden, suckade Gustafsson.
Och ingen mer förstärkning tycks heller vara på ingång.
– Vi har inga pengar. Och ärligt talat – vem vill komma till en klubb i vår situation? Vi är väl knappast den mest attraktiva på marknaden just nu... erkände ordföranden Göran Johansson.
Jens vill heller inte ha vad som helst.
– Du kan få titta i min mobiltelefon – jag har hur många samtal och erbjudanden som helst från agenter om fantastiska spelare utan kontrakt. Men om vi ska börja plocka in spelare från när och fjärran – då tror jag inte på det här längre.
För trots att det, av allt att döma, bara återstår fyra allsvenska matcher på Örjans vall fram till åtminstone 2013 så måste Jens och spelarna fortsätta tro att undrens tid inte är förbi.
– Det är faktiskt inga problem att motivera killarna för de har heder och moral. Och även om det är tunga huvuden nere i omklädningsrummet nu så är det min uppgift att som tränare få näsorna att peka uppåt igen till nästa match.
Jag avundas honom sannerligen inte.
