När landets riksdagsledamöter traditionsenligt fattar pennan under höstens allmänna motionstid blir resultatet, lika traditionsenligt, varierande. Några fajtas mot väderkvarnar. Somliga bränner halmgubbar. Vissa verkar inte ha tänkt efter före.
Få av årets riksdagsmotioner, 2 235 till antalet, kommer att antas. Men de säger ändå någonting om den politiska utvecklingen och vilka frågor Sveriges lagstiftare själva prioriterar.
En knapp fjärdedel av motionerna har sverigedemokratiska författare. Med nyvunnet självförtroende efter årets valresultat svingar partiets ledamöter vilt: fram för morgonsamlingar i skolan och död åt skarvar och tolkersättning. Stundtals famlar partiet i frågan om vilken ideologi det bekänner sig till.
Riksdagsledamoten Alexander Christiansson tror på den enskilda individens förmåga att råda över sin tid och vill därför slopa de nittio dagar i föräldraförsäkringen som är vigda åt vardera föräldern. Ett än mer liberalt beslut hade varit att ge varsin förälder rådighet över en egen påse föräldradagar, men inte någon annans.
SD:s liberalism tycks dock än så länge bara sträcka sig till möjligheten att leva ojämställt på skattebetalarnas bekostnad. Den ideologin överges i Julia Kronlids mera konservativt doftande motion om att stärka det kristna kulturarvet. På basis av den ständigt upprepade missuppfattningen att den svenska kristenheten är hotad vill Kronlid smeta religionen också på den som inte bett om det.
Detta med argumenten att ingen längre ”får” fira skolavslutningar i kyrkan (vilket inte stämmer) och att unga nuförtiden mobbas för sin tro i skolan (gick inte Kronlid i svensk skola under 1980- och 90-talen?).
Överlag är det lite näpet med riksdagsledamöter som vill värna svenska traditioner. Det finns något djupt demokratiskt i våra sedvänjor, som politiker ofta bortser ifrån i sin iver att främja dem. Många uppskattar de gemensamma ritualerna och ägnar därför tid och kraft åt att upprätthålla dem. Det är därför – och endast därför – traditioner består. Inte för att någon politiker råkar tycka att det är hett för stunden.
Bättre lyckas partikamraten Runar Filper, som i en motion vill värna dansbandskulturen genom att likställa momsen för sådana orkestrar med vanliga konserter. Det är förstås rätt. Svenskt kulturarv behöver inte alltid ”främjas” eller ”stärkas”. Det räcker att likställa förutsättningarna för olika typer av kulturyttringar.
I vissa infrastrukturfrågor och landsbygdsfrågor låter Sverigedemokraterna som vilket Centerparti som helst. Skulle motionen om regionalisering av fastighetsskatten för elproduktions- och industrifastigheter antas skulle det få större konsekvenser än ett aldrig så skarpt Januari- eller Tidöavtal.
Den gröna industrialiseringsvågen längs Norrlandskusten har inte heller gått SD förbi. Dubbelspår på Ostkustbanan (vilket skulle halvera restiden mellan Stockholm och Sundsvall) och fyrfilig E4 genom den eviga flaskhalsen Gävleborg är förslag som bara går att drömma om under julruschens köer och förseningar.
SD:s nya roll som inflytelserik maktfaktor vid sidan av regeringen motiverar en större uppmärksamhet kring just deras förslag. Som hos alla partier är en viss andel av motionerna kloka och resten bara trams. Skillnaden mot förr är att deras politik nu faktiskt kan bli verklighet.
