Det är en bekymmersam utveckling att aktivister som tvingar igenom sin vilja genom att tänja på sanningen och ta lagen i egna händer hyllas.
I måndags gjorde en ung kvinna just detta på Landvetters flygplats. Genom att vägra sätta sig ner på ett flygplan lyckades hon tillfälligt förhindra en utvisning av en man till Afghanistan. I en film som spritt sig från sociala medier till världens internationella nyhetsredaktioner syns hon känslosamt förklara sina bevekelsegrunder.
Hon säger att mannen kommer att dö om han skickas till Afghanistan, och att hon med sitt agerande räddar ett liv. Hon refererar till Afghanistan som ett helvete där det är krig, och menar att det hon gör är fullt lagligt. Det är olyckligt när sådana påståenden sprids, eftersom de inte är sanna.
De som har fått sina ärenden prövade av Migrationsverket och migrationsdomstolarna och funnits sakna asylskäl måste återvända hem. I Sverige är invandring i dag inte fri, och då måste en sådan ordning råda. Om mannens liv skulle riskeras av att skickas hem hade han fått asyl, men så är alltså inte fallet. Migrationsverket skickar inte människor till döden.
Det är också fel att referera till Afghanistan som ett helvete där krig råder. Trots allt bor och lever ett inte oansenligt antal människor i landet. Inte heller var den unga kvinnans gärning laglig. Enligt Luftfartslagen (13 kap. 4§ 10 p) ska passagerare som inte åtlyder vad befälhavaren bestämmer om ordningen ombord dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.
Man kan för all del hysa åsikten att invandring till Sverige borde vara helt fri. Men att vränga sanningen för att få sin vilja igenom är inte lika hedersamt. Inte heller att tänja på allvarliga begrepp som döden och medmänsklighet.
Någon som flitigt har ägnat sig åt just detta är Fatemeh Khavari. Som talesperson för gruppen Ung i Sverige har hon framgångsrikt spritt bilden av att en utvisning till Afghanistan är samma sak som en säker död. Men när reportern Janne Josefsson undersökte saken fann han att det inte stämde, och när hon konfronterades i Uppdrag Granskning reviderade hon sitt påstående till att döden snarare är psykisk.
Nog är det en personlig tragedi för alla som får avslag och inte får stanna i Sverige. Skillnaden mellan Sverige och Afghanistan är nästan så stor den kan bli i världen, men den internationella asylrätten är inte rätt instrument för att minska den klyftan, för att använda Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenviks ord.
Även Ann Ramberg, Advokatsamfundets ordförande, är ovarsam med orden då hon i en kommentar till händelsen på Twitter likställer kvinnans agerande med yttrandefrihet.
Om vi devalverar ord som död och medmänsklighet och uppgraderar yttrandefrihet till vara samma sak som att ta lagen i egna händer, saknar vi snart förmåga att beskriva den faktiska verkligheten.
Kvinnans aktivism är verkningslös i den bemärkelsen att mannen i fråga kommer att utvisas ändå, men vid ett senare tillfälle och till högre kostnad för skattebetalarna. Vad hon däremot uppnår är att sprida osanna budskap och uppmuntra enskilda individer att bryta mot lagen när man inte uppskattar den. Om alla tog sig den friheten skulle rättsstaten gå mot en säker död. En fysisk sådan.