Kapitalismen ska inte längre avskaffas. Utträde ur EU ska bara ses som en sista utväg om den politiska utvecklingen kräver det. Kraven på att omedelbart lämna Nato har bytts ut till skrivningar om att man ska ”jobba i Nato med andra partier som är likasinnade för att förändra Nato”.
Under de fem dagar, 8–12 maj, som Vänsterpartiet höll kongress i Jönköping, ömsade partiet skinn. Det nya partiprogram som antogs vittnar tydligt om ett Vänsterparti som inte längre vill bli lämnade vid sidlinjen när det – utifrån vad man hoppas på – ska bildas regering 2026. Likt Sverigedemokraterna gjort vid ett flertal tillfällen, och för den delen även Kristdemokraterna, eller Moderaterna när de blev Nya Moderaterna, har V uppenbarligen beslutat sig för att hyvla bort de vassaste kanterna för att bli accepterade närmare in mot mitten och skapa sig en plats tätt intill maktens centrum.
Vänsterpartiet har längre än något annat parti bitit sig fast i otidsenliga, odemokratiska, drömmar. I V:s fall drömmar om ett socialistiskt styre där staten kontrollerar människors liv in i minsta detalj och skatterna är högre än Mount Everest. Nu är det slut på det. I alla fall enligt partiledaren Nooshi Dadgostar. Hon är tydlig med att partiet måste sluta upp med att “stå vid sidan och tänka stora tankar”. “Det ska vi förstås också göra, men inte bara. Vi måste också kliva in och ta ansvar och förändra på riktigt” (DN 12/5).
Att baxa igenom det nya pragmatiska partiprogrammet har dock inte varit någon enkel manöver för partiledningen. Många mer ideologiskt sinnade vänsterpartister, en del som fortfarande säkert helst skulle kalla sig kommunister, har varit kritiska. De känner inte igen sig och upplever sig svikna. Inför kongressen lämnades nästan 1 000 motioner in med invändningar mot det ursprungliga förslaget från programkommissionen.
Att marxistiska termer som profit, utsugning och produktionsmedel ersatts med mer utslätade, och vad Dadgostar och hennes lierade säkert skulle kalla, mer inkluderande begrepp, har väckt ilska. En lokalförening menade till och med att det nya partiprogrammet innebar ”att man bildar ett nytt parti”.
Nu är det dock på plats. Och med det kan Vänsterpartiet börja göra framstötar mot Socialdemokraterna. Att Magdalena Andersson (S) inte ser planerna som helt oävna talar det faktum att hon var på plats under helgen och gästtalade för vänsterpartisterna. Senast något sådant skedde var 14 år sedan.
Ett, för att använda partisekreteraren Aron Etzlers ord, mindre konstigt Vänsterparti, hoppas på att kunna locka fler väljare, växa och bli regeringsfähigt. Även om det inte är troligt att V lockar borgerliga väljare är det i ett läge där S de facto gör det, och partierna går fram gemensamt, något för regeringen att se upp med. Till exempel bör borgerligheten inte tappa bort välfärdsfrågorna.
Samtidigt bör vi i ljuset av det som nu skett i V, liksom i de flesta andra partier, fråga oss om detta är den typ av politik väljarna vill ha eller förtjänar? En som från vänster till höger är allt mer ideologiskt luddig och visionslös. Där makten betyder allt och idéerna inget.
