Ideologi tycks i stort lysa med sin frånvaro under valrörelsen. I stället handlar det mest om kortsiktiga politiska utspel. Är det inte skärpta straff som läggs fram som undermedicin mot den organiserade brottsligheten så kommer det ena förslaget efter det andra om statliga miljardbidrag för att lindra svenskarnas stigande elräkningar.
Jovisst, lag och ordning, och skenande kostnader är viktiga valfrågor för många. Men det är ändå en dålig ordning i politiken att med kortsiktiga insatser komma till rätta med problem som har mer strukturella orsaker.
En sak man kan säga om den närmsta framtiden är att politikerna inte kan lova att det blir bättre för medborgarna. Klimatkrisens konsekvenser kryper allt närmare svenskarnas vardag samtidigt som det pågår en storskalig konflikt i vårt närområde. Detta påverkar redan oss i Sverige, inte minst genom en stigande inflation.
I förlängningen kommer politikernas reformutrymme därmed också att minska, och då lär ideologin får en större betydelse. För en liberal är det då viktigt att lyfta fram vad som är viktigt. Det handlar om att stå upp för individens friheter och en fri marknadsekonomi.
Från ett socialliberalt perspektiv kan man också lägga till att staten har en viktig roll att spela för de allra mest utsatta i samhället; det behövs helt enkelt en viss reglering av den fria marknaden och en viss omfördelning av de gemensamma resurserna.
Dessa utgångspunkter är i grunden inte kontroversiella, det är så dagens samhälle i mångt och mycket fungerar. Men vad som ändå saknas i dagens politik är en debatt om värderingar. Många av de politiska utspel som görs nu i slutspurten av valrörelsen tycks ta sikte på speciellt utvalda väljargrupper, och då speciellt de förslag som kommer från högerpartierna. När man pekar ut vissa grupper i samhället som ska få det bättre säger man också indirekt att andra kan få det sämre.
Ett återkommande vallöfte från borgerliga politiker är att värna individens valfrihet inom välfärden. Det handlar om rätten för individen att till exempel välja sitt eget äldreboende eller sin egen friskola. Ur ett liberalt perspektiv låter detta bra, det handlar ju om individens frihet. Men det finns en fälla här, en enskild persons frihet kan innebära en inskränkning av en annan persons frihet. Detta blir särskilt tydligt när man betänker att de gemensamma resurserna är begränsade.
De som förespråkar valfrihet menar att den leder till högre kvalitet inom välfärden. Tanken är att individens val ska driva kvaliteten genom att bra alternativ inom välfärden ska premieras och dåliga sorteras bort.
Så ska det funka – i teorin vill säga. Men fungerar det så i praktiken?
I förra veckan rapporterade Dagens Nyheter om resultatet från en studie som visar att valfriheten inom primärvården i Stockholm inte leder till högre kvalitet.
”Om man tror att patienternas val ska vara kvalitetsdrivande för primärvården så finns ett mycket begränsat stöd för det”, säger Cecilia Dahlgren, hälsoekonom på Karolinska institutet till DN, och som ligger bakom studien (DN.se 31/8).
En orsak till den uteblivna förbättringen är att det är svårt för patienten att få en uppfattning om kvaliteten i primärvården och därmed göra informerade val. Och så är det i mångt och mycket även inom andra delar av välfärden. Lägg där till att det inom till exempel skolans område finns starka drivkrafter för fristående skolföretag att locka till sig mer lättundervisade elever för att därmed minska på sina utgifter och i förlängningen öka den egna vinsten.
Slutsatsen är att valfrihet och en rörlig finansiering inom välfärden inte per automatik leder till högre kvalitet. En konsekvens av detta är att de offentliga medlen inte används så effektivt som möjligt. Om detta borde faktiskt den framtida politiska debatten handla mer om, särskilt i en tid då de gemensamma resurserna faktiskt kan minska.
För en liberal är så klart utgångspunkten att alla är lika mycket värda och ska ha tillgång till samma rättigheter. I det sammanhanget kan valfrihet inom välfärden låta bra. Men i praktiken handlar inte valfriheten om att välja ett bra äldreboende eller en bra friskola utan snarare om motsatsen, det vill säga att välja bort det som är dåligt. Kvar för dem som inte gör ett val finns då de sämre alternativen.
Vad valfrihetens förespråkare indirekt säger är att vissa grupper i samhället kan få det bättre om de drar nytta av sin valfrihet medan övriga kan lämnas kvar på perrongen när välfärdens tåg har gått.
Så nästa gång en politiker lyfter fram valfriheten som ett viktigt vallöfte tänk då till en extra gång och ställ frågan, är valfriheten verkligen bra för alla och för hela samhället?
Tyvärr kan svaret vara att valfriheten har blivit ett tomt löfte från borgerligheten. I det långa loppet behöver valfriheten inte gynna individen eller öka kvaliteten på välfärdens tjänster. I stället kan valfriheten leda till större skillnader mellan människor, och ett allt mer segregerat samhälle. Detta vägval, mellan mer eller mindre valfrihet inom välfärden, är en fråga som tyvärr inte har fått något större utrymme i valrörelsen.
Ytterst kan man faktiskt säga att valfrihetsfrågan handlar om att ge de som redan har ännu mer, eller att försöka ge så många som möjligt en god tillgång till välfärdens tjänster. Det valet är inte svårt att göra för en liberal.
