Det sista som överger en är hoppet. Och för den svenska dysfunktionella skolan gäller det alltid att hoppas på, men även agera för, en bättre skola. Vad passar då inte bättre än att fler riksdagspartier sällar sig till den kritiska skaran, och inser att det måste till rejäla reformer för att komma till rätta med skolans problem med allt större skillnader och att skolans resurser går till annat än undervisning. Så har också skett i veckan.
I tisdags meddelade Liberalerna att man omvärderar sin skolpolitik, och nu är kritiska inte bara till kommunaliseringen av skolan som genomfördes i början av 1990-talet utan även friskolereformen samt de avregleringar av skolan som förverkligades vid samma tid.
I en debattartikel i Svenska Dagbladet beskriver Liberalernas partiledare Johan Pehrson, skolminister Lotta Edholm samt partiets utbildningspolitiske talesperson, Fredrik Malm, att dessa skolreformer har ”skapat utrymme för krafter som inte har i skolan att göra”.
”Det har sammantaget varit en giftig cocktail för skolan. Och det är lärarnas arbetsmiljö och elevernas kunskaper som har kommit i kläm”, skriver de tre liberalerna (SVD.se, 16/4).
Beskriv problemet, och föreslå lösningar. Så kan politik mycket enkelt definieras. Här har alltså Liberalerna kommit med en ny problembeskrivning av det svenska skolsystemet, och då måste man så klart också lägga fram förslag på hur dessa ska lösas. Och i debattartikeln skriver Liberalerna att man vill arbeta för att införa tak för hur många elever en klass maximalt får ha. Detta förslag ligger i linje med ett tidigare förslag från L i våras om att reglera lärarnas undervisningstid. Dessa två förslag är välkomna, då de innebär att man fixerar skolans resurser i stället för att som till exempel i dag skära i skolans resurser men utan att minska på lärarnas ansvarsområde.
Avslutningsvis skriver Pehrson, Edholm och Malm så här i debattartikeln:
”Liberalernas sätter dock alltid skolan först. I varje förhandling, i varje budget.”
Det är ett löfte som bör föras direkt till protokollet. För kan Liberalerna verkligen hålla det löfte om att sätta skola först i varje förhandling, i varje budget?
Som ett nästan direkt svar på Liberalernas skolutspel kontrade Socialdemokraterna med att på torsdagen kalla till en pressträff för att presentera en nyhet på det utbildningspolitiska området. På pressträffen medverkade S-ledaren Magdalena Andersson och partiets utbildningspolitiske talesperson Åsa Westlund. Och nyheten var att S vill sätta stopp för nya vinstdrivande friskolor att etablera sig. Etableringsstoppet ska gälla både helt nya friskolor och för befintliga koncerner som vill utöka sin verksamhet.
”Vi tycker att det svenska folket ska bestämma över den svenska skolan, inte stora skolkoncerner som har vinstintresset som främsta drivkraft”, sa Magdalena Andersson på pressträffen enligt TT.
Inom kort kommer Socialdemokraterna också att lyfta förslaget i riksdagen. Upp till bevis då för de andra partierna.
I sak är Liberalerna på helt rätt spår. Det svenska skolsystemet är dysfunktionellt om man menar allvar med att den ska vara likvärdig för alla elever. Konsekvenserna av marknadsskolan är både att skillnaderna mellan skolor och mellan elever successivt ökar, samt att de gemensamma resurserna inte fördelas dit behoven är som störst.
Denna problembild delar också Socialdemokraterna i stort. Så här borde ju finnas utrymme för de två partierna att mötas i en gemensam skolpolitik, eller? Nej, så enkelt är det tyvärr inte. Och orsaken till denna tveksamhet finns i partipolitikens förmåga att skapa polarisering.
Ser man på politiska läget i riksdagen finns det visserligen en någorlunda stabil riksdagsmajoritet som vill se genomgripande skolreformer. Det är så klart mycket positivt. Men det gäller att samtidigt höja ett varningens tecken. Sedan valet 2022 har Liberalerna surrat fast sig vid Tidömasten med allt vad det innebär av eftergifter och kompromisser.
I dagsläget pekar allt på att Moderaterna tillsammans med de övriga Tidöpartierna kommer att söka ett förnyat mandat vid nästa val, och i det gänget ingår så klart Liberalerna. För att sammanfatta det så har det minsta partiet i Tidögänget nu kommit med en total omläggning av sin skolpolitik, men utan något besked om vad de övriga Tidöpartierna tycker. Därför måste Liberalernas partiledning besvara frågan om hur långt man är beredd att driva sina prioriteringar i den nya skolpolitiken. Enligt sitt löfte ska Liberalernas sätta skolan först i varje förhandling. Gäller det även med i förhandling med oppositionen? Troligen inte.
Den positiva tolkningen är ändå att veckans utspel från L och S kan ses som rörelser i de tektoniska kontinentalplattor som skolpolitiken kan liknas vid. År, för att inte säga decennier, av skolpolitiska låsningar måste lösas upp innan riksdagen kan klubba igenom avgörande – och inte minst över tid hållbara – skolreformer.
Så även om läget för den svenska skolan är helt oförändrat efter veckans utspel sker det förändringar under ytan. Det är detta som räknas. För att skolreformer ska bli verklighet måste fler partier i riksdagen omvärdera sin politik och sedan söka stöd hos andra partier. Detta är vägen framåt. För att genomföra avgörande skolreformer för en mer likvärdig skola krävs en bred politisk samling. I Sveriges riksdag.
