Hänsynslöst, rått och omänskligt. Det finns nästan inga ord för att beskriva det hemska som händer på onsdagskvällen i Skärholmen strax utanför Stockholm. En 39-årig pappa är på väg till simhallen med sin son när de möter ett gäng i en gångtunnel. Ett gräl uppstår, troligen för att pappan säger till gänget, varpå en person skjuter den 39-årige mannen i huvudet. Enligt medieuppgifter försvinner tre fyra personer från brottsplatsen på elscootrar. Sonen är den som ringer in larmet från platsen. Senare konstateras att mannen avlidit på platsen. Med andra ord har sonen bevittnat hur hans pappa kallblodigt har mördats.
På fredagseftermiddagen har ännu ingen misstänkt gripits för mordet.
Vi har alltså en man som enligt flera medieuppgifter sade ifrån, för att sedan mördas kallblodigt på öppen gatan. En person som hade modet att ta ställning mot ett gäng. Vad vi också har är en gärningsman som tillsammans med sitt gäng flydde från brottsplatsen, i ett försök att undkomma rättsväsendet. Det finns nästan inga ord för att beskriva hur fega de är, fega för att de inte kan ta ansvar för sina handlingar.
På så sätt kommer alltid samhället att vara större än gärningsmännen. Men det räcker inte, särskilt inte för de boende i Skärholmen som självklart upplever än mer otrygghet i sitt bostadsområde. Tidigare under mars har Skärholmen drabbats av fler skjutningar; den 1 mars sköts en 20-årig man till döds och i mitten av mars blev en man i 25-årsåldern skottskadad.
Det kallsinniga mordet på en helt oskyldig person har väckt mycket starka reaktioner från allmänheten och från politiskt håll. Med rätta. På torsdagen besökte flera politiker Skärholmen för att möta både boende och anhöriga till mordoffret. Statsminister Ulf Kristersson (M) var en av politikerna på plats. Han pratade bland annat med en anhörig till offret, lade en blomma på minnesplatsen och kommenterade det hemska våldsdådet:
”Det bevisar att det kommer att fortsätta tills att vi stoppar det. Antingen tar staten tillbaka kontrollen med lagstiftning eller så ger vi upp. Jag har bestämt mig, vi ska ta tillbaka kontrollen och vi kommer att genomföra lagstiftning som vi aldrig har sett i Sverige förut”, sa Kristersson enligt TT (11/4).
Ulf Kristersson tog sedan upp några exempel på skärpt lagstiftning som regeringen drivit igenom nyligen, som dubbelt så långa straff för vapenbrott och riksdagens beslut i veckan att införa visitationszoner. Detta är också en politik som ligger i linje med Tidöavtalet.
I veckan mötte Ulf Kristersson liberala opinionsbildare, inklusive undertecknad, för en genomgång av det aktuella politiska läget. Kristersson tecknade de breda linjerna och berättade kortfattat om de olika fokusområdena för Tidöavtalet, och som regeringen arbetar med att förverkliga. Kristersson tog upp den omläggning som sker inom bland annat energipolitiken med målet att bygga ut kärnkraften men han betonade särskilt det pågående arbetet med att skärpa rättspolitiken, och som ska vara ett kraftfullt angrepp mot den organiserade brottsligheten.
Mycket av det som statsministern tog upp är välkänt, varför det är intressant att ställa sig frågan: Vad var det som Ulf Kristersson inte pratade om? I detta sammanhang finns det faktiskt en fråga som är avgörande för Sveriges framtid, och som inte har den tyngd som den förtjänar i regeringens politik, och som faktiskt kan vara en viktig nyckel att få bukt med den allvarliga gängkriminaliteten i Sverige. Skolan.
Att samhället agerar kraftfullt mot den grova brottsligheten är viktigt, och då kan skärpta straff vara ett viktigt verktyg. Men på samma gång måste man vara medveten om att detta inte kommer att räcka. Att kriminella ungdomar beväpnar sig och besinningslöst mördar andra är nämligen ett bevis på att samhället i de enskilda fallen har havererat – ett haveri som i många fall har gått väldigt fort. Att skärpa straffen för dessa kriminella ungdomar hjälper därför inte i många fall.
Samhället måste också agera i andra änden, det vill säga att motverka att unga rekryteras till de kriminella gängen. Här har skolan en viktig roll i att skapa både mening och framtidstro för den yngre generationen. Men som skolsystemet ser ut i dag med ökade skillnader mellan skolor och mellan elever är det många unga som inte ges möjlighet till en bra skolgång.
Det är nämligen effekten av den skolmarknad som råder i dag där det fria skolvalet och fri etableringsrätt för friskolor driver på skolsegregationen. En allvarlig konsekvens av denna marknad är att redan utsatta skolor dräneras på både resurser och studiemotiverade elever. Redan utsatta skolor får alltså än sämre möjligheter att skapa mening och framtidstro för sina elever.
När regeringen så tydligt satsar på en skärpt rättspolitik är riskerna stora att man missar det längre perspektivet, att en skola som ger alla elever möjlighet till en bra skolgång är en minst lika viktig faktor för att motverka rekryteringen av unga människor till de kriminella gängen. Och en helt nödvändig förändring av skolan kräver en annan politik än den som regeringen bedriver.
Detta är ett faktum – som borde mana till kraftfull politisk handling. Nu. Det finns helt enkel ingen tid att förlora när skolan behöver genomgripande reformer för att nå målet om lika möjligheter för alla barn och unga.
