Nyligen valde LO en ny ordförande. Men inte den person som valberedningen ursprungligen nominerat och som de flesta sett som toppkandidat för att ta över posten, Hotell- och restaurangfackets vice ordförande Pim van Dorpel. Strax innan valet hoppade van Dorpel plötsligt av. Nu visar det sig att det berodde på att det framkommit att han under sina tidiga tonår rört sig i vit makt-miljöer. Som 14-åring sökte sig van Dorpel till skinnskallekulturen i hemstaden Nyköping som vid den tiden var stark, inte minst på grund av bandet Ultima Thule som kommer därifrån. Han kallade sig under en kort tid för patriot eller Sverigevän.
“Som jag minns det var jag en svag och utsatt person. När jag började sjuan så sökte jag mig till den här miljön och blev då uppfångad av en rad personer som tog mig under sina vingar”, säger van Dorpel (Arbetet 21/5).
Något år senare deltog han i en konfirmationsresa till Alsike kloster där nunnorna gömde flyktingar vilket gjorde ett starkt intryck. Efter det vände han skinnskallekulturen ryggen för gott. Det är nu över 30 år sedan. Ändå blev konsekvensen att van Dorpel tvingades backa från nomineringen till LO-ordförande.
Enligt valberedningens ordförande, Tomas With, “blev läget ohållbart” (Arbetet 21/5). Det är ett helt bisarrt uttalande. Valberedningen anser alltså att en person som uppenbarligen gjort ett utmärkt jobb inom fackföreningsrörelsen under många år inte kan väljas på grund av att han som barn (för det är vad någon i yngre tonåren är) gått på en Ultima Thule-konsert och under något år umgåtts i tveksamma kretsar. Hur är det ens möjligt för LO att landa så snett?
Van Dorpel har inte begått något brott. Men även om han faktiskt hade gjort det är det helt orimligt att ungdomssynder som ligger mer än 30 år tillbaka i tiden och som människor sedan länge lämnat bakom sig hindrar dem från att få förtroendeuppdrag. När det kommer till tunga poster som LO-ordförande förekommer det naturligtvis alltid en maktstrid bakom kulisserna och det ligger i motståndarnas intresse att gräva fram all skit de kan. Som att van Dorpel 1991, som lättpåverkad 14-årig, hittade ett sammanhang i vad som då var en del av en nationalistisk ungdomskultur.
Man skulle kunna jämföra med hur en hel del unga i dag lyssnar på gangsterrap och romantiserar gängkulturen. Olyckligt och på många sätt obehagligt, men inget som bör leda till att de som under en kort tid på högstadiet lyssnar på Yasin Byn eller Einar och går runt i Guccikeps ska dömas ut för all framtid.
En mer seriös valberedning, med ryggrad och klokskap, hade stått upp mot skvaller och illasinnade rykten och påtalat att det inte är relevant vad van Dorpel gjorde som 14-åring. I ärlighetens namn har de flesta människor gjort, tänkt och sagt saker under tonåren de inte är särskilt stolta över. Högstadieåren är en tid då den outvecklade, impulsstyrda hjärnan söker gemenskap och trygghet hos andra unga, där gränser testas och dumheter är mer regel än undantag.
Ryggrad tycks även HRF:s ordförande, Malin Ackholt, sakna. Till Arbetet skriver hon i ett SMS att förbundet behöver tid att “bearbeta informationen” om Pim van Dorpels ungdomssynder och att “ledningen måste hantera” detta. Med andra ord kan van Dorpel komma att förlora även sitt nuvarande uppdrag.
Att det är så här människor behandlas säger något om människosynen inom arbetarrörelsen i Sverige 2024. Och det är inget vackert.
