26 procentenheter. Så stor är skillnaden mellan den grundskola i Halmstads kommun som har högst andel med elever som nådde gymnasiebehörighet när de gick ut grundskolan för ett par veckor sedan och den skola som har lägst andel. Det är en tydlig illustration av skolsegregationen i Halmstad, det vill säga att alla barn inte får lika möjligheter till en bra skolgång.
Förvisso spelar elevernas socioekonomiska bakgrund, till exempel föräldrarnas utbildningsnivå, en stor roll i hur de klarar av grundskolan. Men en likvärdig skola ska kunna kompensera för sådana skillnader i elevernas bakgrund. Tyvärr lyckas man inte med det i Halmstad, eller i många andra kommuner i Sverige.
Som Hallandsposten rapporterar går andelen elever som klarar gymnasiebehörighet totalt sett upp något jämfört med förra året, från 79 procent till 81 procent. Skillnaden mellan den skola med högst andel elever med gymnasiebehörighet och lägst minskar också något, ett par procentenheter. Sammantaget går alltså utvecklingen åt rätt håll. Men det förtar inte den övergripande bilden som är välkänd sedan tidigare, att skillnaderna mellan Halmstads kommunala grundskolor är stora.
På Östergårdsskolan var det 63 procent av niondeklassarna som lämnade grundskolan med gymnasiebehörighet, vilket är lägst andel i hela kommunen. Motsvarande andel på den skolan med högst andel, Gullbrandstorpsskolan, var 89 procent. Och det är just mellan de östra och de västra stadsdelarna som skillnader mellan skolorna är som störst, vilket är ett välkänt mönster i Halmstad.
”Vi ser att vi har fortsatt utmaningar på vissa skolor, särskilt i de östra delarna av staden. Det här är utmaningar som är kända för såväl kommun som politiken och som vi behöver fortsätta att arbeta med”, säger barn- och ungdomsnämndens ordförande Arber Gashi (S) till HP.
Men förutom stora skillnader mellan Halmstads skolor är det även beklämmande att när ekonomin försämras för kommunen så går det ut över eleverna; i år ska skolorna i Halmstad spara 45 miljoner kronor. Minskade resurser leder i slutändan till sämre möjligheter till en mer likvärdig skola. Detta är ingen utmaning som Halmstad är ensamt om, utan de ekonomiskt tuffare tiderna gäller för hela Kommun-Sverige.
Skolans värld är komplex, och det är svårt att på förhand veta hur olika åtgärder påverkar skolans utveckling. Vad vi dock känner till är att skillnaderna mellan elever och mellan skolor ökar, vilket leder till att elever får olika förutsättningar till en bra skolgång. Det är oacceptabelt. Med andra ord försämras likvärdigheten. En viktig orsak till det är skolans många olika huvudmän, om det så handlar om kommuner eller fristående skolor, samt att finansieringen med en rörlig skolpeng inte leder till att resurserna används där de behövs mest.
Givetvis ska en kommuns ständiga arbete att förbättra undervisningen för sina elever uppmuntras. Men det räcker inte. Problemen med dagens skola finns på systemnivå, om det så handlar om det fria skolvalet, den rörliga skolpengen eller den fria etableringsrätten för fristående skolor. För en mer likvärdig skola som kan erbjuda alla elever en bra skolgång behövs det skolreformer som utgår från beslut som tas av Sveriges riksdag.
Lösningen till en bättre skola finns i att alla riksdagsledamöter sätter sig på skolbänken och läser på om tillståndet för den svenska skolan. Upplysning om sakernas tillstånd är vägen till politisk handling.
Så kan skolsegregationen i Halmstad, och i Sveriges alla andra kommuner, minska.
LÄS MER:Ökning av elever som är behöriga till gymnasiet – men klyftorna fortsatt stora
