Fler än varannan lärare, forskare och doktorand vid svenska universitet och högskolor upplever att den akademiska friheten vid lärosätena är hotad. Det visar Universitetskanslersämbetets rapport “Akademisk frihet i Sverige” som publicerades den 15 maj i år.
Särskilt illa är det inom samhällsvetenskap, humaniora och konst där nästan 70 procent anser att den akademiska friheten utmanas. 46 procent i gruppen lärare, forskare och doktorander inom naturvetenskap och 43 procent bland de verksamma inom medicin och hälsovetenskap upplever liknande problem.
I januari 2023 fick UKÄ uppdraget av regeringen att studera lärosätenas arbete för att garantera den akademiska öppenheten som skall finnas enligt högskolelagen. I grunduppdraget ingår att främja och värna akademisk frihet och bygga en kultur som tillåter fritt kunskapssökande och fri kunskapsspridning. Ändå är det alltså inte vad många av de som verkar inom akademin ser i sin vardag. Tvärtom är det inte ovanligt att taket är lågt, miljön främjar likriktning och att den som framför konträra tankar och idéerblir utfryst och tystad.
På senare år har det uppdagats flera fall där forskare som valt ämnen som gör kolleger obekväma eller hållit seminarier som studenter känt sig kränkta av nekats forskningsanslag eller tvingats bort från universitet. Det är oroande. Är det någonstans som åsiktsfrihet och mod måste råda så är det inom den akademiska sfären. Att ställa och diskutera svåra frågor, tänka kritiskt och att testa olika teorier är grunden i en sund och demokratisk akademikerkultur. Att ifrågasätta och bli ifrågasatt ska vara något som universiteten och dess anställda är bekväma med och kan hantera utan att känna sig hotade eller uppleva att man måste kväsas.
Det är naturligtvis inte så, särskilt i dessa tider av besparingar och neddragningar, att forskare kan kräva att få obegränsat med anslag. Men besluten om vilka projekt som universitetens pengar ska gå till måste vara baserade på vetenskaplig kvalitet och underlag, inte på personliga åsikter om den enskilde forskaren eller politisk korrekthet. Det är orimligt att människor som verkar inom akademin ska behöva ta hänsyn till kollegors politiska uppfattningar för att kunna utföra sin forskargärning.
Ett annat stort, och växande, problem är politiker som i allt högre grad försöker styra forskningen och vill bestämma eller begränsa innehållet i den högre utbildningen. Inte minst har den sittande Tidöregeringen och utbildningsminister Mats Persson (L) vid flera tillfällen visat upp en närapå antiintellektuell sida med bristande förståelse för universitetens frihet och den högre utbildningens bildningsuppdrag.
Ytterligare ett problem som uppdagas i rapporten är att synen på akademisk frihet varierar mellan de olika lärosätena och dess medarbetare. Olika vikt läggs vid den frihet som existerar – eller kvävs – internt, och den frihet som hotas till följd av externa påtryckningar. Universitet och högskolor har också olika sätt hantera hoten mot öppenheten.
Här krävs en samordning och ett tydliggörande. Det måste finnas en övergripande förståelse och acceptans inom samtliga lärosäten för att friheten måste prägla all verksamhet och att taket måste höjas. För det är ändå så när allt kommer omkring, att tänka fritt är själva förutsättningen för att tänka rätt.
