Det är Ukrainas valda regering som avgör när och på vilka villkor den ingår en fredsuppgörelse. Vår uppgift som allierade är att stå bakom Ukraina i detta. Så har det låtit från tongivande västländer sedan en tid och det är riktigt. Men hur mycket har våra regeringar egentligen lyssnat på vad det är ukrainarna säger?
Under de senaste veckorna har den ukrainska ledningen pratat rätt så ingående om vad som är första steget, vad som kan diskuteras och vad som inte är förhandlingsbart.
Ett absolut krav är 1991 års gränser. Det betyder att ryska styrkor måste dra sig tillbaka från hela Ukrainas territorium innan ukrainarna ens överväger fredssamtal. Ett annat villkor, tydligast formulerat av president Zelenskyjs rådgivare Mychailo Podolyak, är en demilitariserad buffertzon på ryskt territorium utmed landsgränsen som ska garantera säkerheten för de ukrainska gränsområdena, däribland Charkiv.
Hur stor zonen ska vara – Podolyak har sagt tolv mil – och vad Ryssland får placera i den blir förstås en förhandlingsfråga. Samma sak gäller eventuell närvaro av utländska fredsbevarande trupper. Men att en sådan zon ska vara på plats lär bli ett absolut ukrainskt fredsvillkor. Helt enkelt för att ukrainare som bor nära den ryska gränsen inte ska leva i ständig skräck för ryska granater och missiler.
Alternativet är att Ukraina skapar en buffertzon utan något avtal, genom att ockupera delar av ryskt territorium. De ukrainskallierade ryska milisernas räder in i Belgorods län bör inte ses som enbart avledningsmanövrar inför en motoffensiv utan som förebud om varaktig ukrainsk närvaro på den ryska sidan av gränsen.
En annan viktig omständighet är Ukrainas vägran att förhandla med Vladimir Putin och hans ombud. Det faktum att den ryske diktatorn är internationellt efterlyst för krigsbrott är inte det enda skälet, men det är ett oantastligt sådant.
Till frågor som kommer att vara förhandlingsbara hör storleken på Rysslands krigsskadestånd, dess utlämning av krigsförbrytare samt olika typer av begränsningar av de ryska väpnade styrkornas offensiva kapacitet.
Låter det som hårda villkor? Det är det. Men hårt är något annat än orimligt och omöjligt. Det ryska anfallskriget är alltigenom orättfärdigt. Ryssland saknar några som helst legitima anspråk på Ukraina som har rätt att inte bara slå tillbaka, utan även trygga sin framtida säkerhet.
Inget säger heller att Ukraina kan eller måste åstadkomma regelrätt fred med Ryssland i nära framtid. Ett mer realistiskt scenario på kortare sikt är att Ukraina når sina militära mål med total rysk reträtt. Fred skapas då inte via något fredsavtal utan genom ökad ukrainsk styrka på slagfältet vilken successivt trycker tillbaka fienden, till ett läge där Ryssland förlorar förmågan att angripa Ukraina.
Ukrainas allierade måste ställa in sig på detta scenario och sluta lägga fingrarna emellan. Det betyder bland annat att låta Ukraina använda västerländska vapen mot mål på ryskt territorium.
Västländerna måste inse att framtiden kan kräva ett totalt ryskt nederlag och rymma sådant som buffertzoner i Ryssland, internationell fredsbevarande trupp, begränsningar av rysk militär kapacitet, krigsskadestånd under lång tid och hårda sanktioner till dess att Ryssland får ett nytt, fredligare styre.
