Tågen utropas gång på gång till framtidens transportsystem, och förväntas ta över delar av såväl persontrafiken som varutransporter från bilar och flyg, för att vi ska kunna minska utsläpp och rädda klimatet. När tågen går som de ska är det också ett på många sätt utmärkt sätt att resa. Problemet är bara att det gamla ordspråket “går som tåget” numera är ett skämt.
I stället för att generera framtidstro och effektivitet skapar tanken på att resa med tåg ångest hos många svenskar. Trots att det är relativt dyrt är det i dag ett lotteri att boka en tågbiljett. I bästa fall går tåget i tid och man slipper förseningar. Har man otur inte. Det är dessutom inte särskilt ovanligt att toaletterna är trasiga, wifi-systemet ligger nere eller klimatanläggningen strular.
När förseningar inträffar är informationen dessutom ofta knapp. Om det ursprungligen såg ut som att tåget skulle gå tio minuter efter utsatt tid, kan avgången skjutas fram gång på gång. Men bara lite i taget så att resenärerna tvingas stå på pass på perrongen i såväl iskyla och blåst som kokheta sommardagar. Den som går iväg för att köpa något att äta eller dricka eller sätta sig ned en stund, riskerar att bli frånåkt.
I februari gick SJ:s vd Monica Lingegård ut och bad mejlledes alla resenärer om ursäkt för de inställda avgångarna över hela Sverige under vintern. Hon skrev bland annat att ”hela svenska folket förtjänar något bättre, helt enkelt en järnväg som man kan lita på”.
Det har Lingegård rätt i. SJ är naturligtvis inte ensamt om haverierna, flera andra tågbolag är även de skyldiga sina kunder en ursäkt. Men att just SJ, före detta Statens järnvägar, säger förlåt betyder en hel del. Att erkänna att det gått åt pipsvängen är dessutom första steget mot att göra om och bättre. Tidigare har det snarast varit praxis att skylla allt på Banverket, sedermera Trafikverket.
Den 24 april, i samband med årsstämman, presenterade SJ också ett tiopunkts-åtgärdsprogram för att höja nivån på tågtrafiken. Detta innefattar bland annat dubblerad reparationskapacitet för SJ:s snabbtåg, fler X2000 i trafik under kommande jul, etablering av egen depåskola för att utbilda verkstadspersonal, ett utökat reservdelslager och inte minst bättre och mer personlig kommunikation.
Det låter som både kloka och långsiktiga förändringar. Att tågtrafiken inte fungerar bättre trots att Sverige haft järnväg sedan 1856 är samtidigt absurt. Hur kan det år efter år komma som en chock för tågföretagen att det är kallt på vintern och varmt på sommaren? Hur har avisningskapaciteten i depåerna kunnat vara betydligt lägre än behoven? Hur kan toaletterna vara så illa konstruerade att de går sönder gång på gång? Hur är det ens möjligt att behandla kunderna så som SJ allt för ofta gjort och lämnat människor stående som frågetecken på perrongen utan möjlighet att komma hem eller till arbetet?
Självklart är det dyrt att satsa framåt. Men det är ännu dyrare att tvingas hantera den typ av kaos som uppstod i tågtrafiken i vintras. Det har i alla fall SJ insett. “Allt vi kan prioritera och fokusera på i form av förbättringar kommer vi tjäna in i ett mycket punktligare och mer robust trafikprogram” säger vd:n (DN 24/4).
Gott så. Nu återstår bara att hoppas på att detta inte bara är vackra ord. Annars kommer tågen att fortsätta vara dåtidens transportmedel, snarare än framtidens.
