Det går fort i hockey. Och i politik. I mitten av januari stod statsminister Ulf Kristersson (M) i riksdagens talarstol under en partiledardebatt och verkade högst ovillig att göra något åt den allvarliga ekonomiska krisen inom sjukvården annat än att “följa utvecklingen”.
Den 10 februari sade Kristersson i TV4:s Nyhetsmorgon plötsligt att “regeringen och samarbetspartierna kommer lägga fram den budget som också kommer se till att vi inte säger upp människor i den svenska sjukvården”.
Antingen har regeringen äntligen förstått hur allvarlig situationen är inom sjukvården. Eller så har den förstått att det är omöjligt att agera enligt strutsmetoden när oppositionen går på som en ångvält i den fråga som är överlägset viktigast för väljarna, och som dag efter dag toppar medias rapportering med oroande utspel från sjukvårdspersonal.
Enligt beräkningar från SKR, Sveriges kommuner och regioner, har inflationen och lågkonjunkturen lett till att regionerna kommer att tvingas hantera ett underskott på 24 miljarder kronor i år. Dagens Nyheter har gjort en sammanställning som visar att det innebär att minst 5 300 tjänster ska bort. Det innebär visserligen inte att så många kommer att sägas upp ute i regionerna.
Men för de läkare, sjuksköterskor och undersköterskor som blir kvar och ska bära vården på sina axlar, spelar det knappast någon roll om kollegor sägs upp eller om tjänster inte tillsätts när folk går i pension, slutar eller tar tjänstledigt. Kontentan blir densamma. Färre händer, mindre erfarenhet och ökad stress.
Att regeringen nu säger sig vilja skjuta till pengar till vården är utmärkt. Det är i lägen som det nuvarande, det är rimligt att så sker. Samtidigt måste dessa bidrag komma med hårda krav på att regionerna drar sitt strå till stacken.
I en ekonomisk kris är det oacceptabelt att regionpolitiker och direktörer från norr till söder fortsätter att ösa ut pengar på konsulter, kommunikatörer, korkade it-projekt, strateger och oändliga mängder fluff som inte leder någonstans. Oavsett styre, vänster eller höger eller mittemellan, har utvecklingen gått åt fel håll. Administrationen har svällt ofattbart och satsningar har gjorts på allt annat än regionala kärnverksamheter som sjukvård och infrastruktur.
Att staten skickar pengapåsar samtidigt som resurser kastas i svarta hål går inte. Innan en enda krona betalas ut bör regionerna därför tvingas redogöra för aktiva insatser för att renodla verksamheterna och återge makten över utvecklingsprojekt och förbättringar till sjukvårdspersonalen som vet vad och hur de bör göras. Regionerna bör också avkrävas agerande mot det skatteslöseri som bland annat entreprenören Jens Nylanders AI-genererade kartläggning och Slöseriombudsmannen avslöjat.
Vårdkrisen är på alla sätt djupt oroande. En positiv sak finns dock och det är att frågan om sjukvårdens uppdrag och finansiering nu debatteras på allvar, även av de borgerliga partierna. Något som borde ha skett för länge sedan.
