Slöjdlärare har larmat om att skolelevers finmotorik blir allt sämre. I tidningen Ämnesläraren (11/1) säger textilläraren Christina Norgren Arnesson att hon ser elever i femte klass som är på förskolebarns nivå. Boven i dramat är förstås skärmtiden, som trängt undan viktig mängdträning med fingrarna.
Det som krävs för att barn ska lära sig klippa med sax och knyta rosetter ordentligt, förmågor som många barn i dag saknar, är att de får pyssla mer. Det gäller att öva, öva, öva. Barn uppslukas av häftiga tvådimensionella världar på skärmen, men får ingen träning i den verkliga tredimensionella världen.
Inför den här krisen är det anmärkningsvärt att Ulrika Tobieson och Birgitta Adolfsson, båda adjunkter vid Södertörns högskola, skriver fördömande om pyssel på tidningen Vi Lärares debattsida. Deras budskap är att pyssel som begrepp är ”exkluderande dagisretorik” som inte hör hemma i den av skollagen reglerade förskolan. Det är alltså själva ordet de har problem med.
Ordet pyssel är problematiskt, särskilt som synonym till skapande och finmotorikträning, skriver de. Pyssel är hämmande, exkluderande, könsbestämt, och ”ger ett slags fastfood-förhållande till kreativitet”. Det är till och med, hör och häpna, demokratihämmande. Vi pratar alltså inte om gaphalsar som avbryter politiska möten, utan om ordet pyssel. Debattörerna hänvisar till att ordet, enligt Svenska akademiens ordlista, betytt att ”gå och söla, vara långsam” och därför ska termen anses dålig och nedvärderande. Att den fått en helt ny betydelse spelar ingen roll.
”Att klumpa ihop och urvattna flera seklers hantverkskunnande, en begreppsvärld kopplat till konkreta aktiviteter, vilka tränar finmotoriken och är fundamentala för hjärnan och handens utveckling är oförsvarbart” skriver debattörerna. Det man gör är inte pyssel, utan bör kallas vid riktigare namn, exempelvis ”tänka, reflektera, skissa, sammanfoga, formulera, pröva, forma, utarbeta, handarbeta, slöjda, väva, fläta, limma, tejpa, teckna, hamra, spika och skruva". Samlingsbegreppet pyssel duger inte.
Det hela är ett svar på en rubriksättning i ett tidigare nummer av tidningen Förskolan, som likt Vi lärare ges ut av fackförbundet Sveriges lärare, och en ledartext i samma tidning som uppmanar läsarna att ”pyssla med stolthet” – en rimlig uppmaning inför finmotorikkrisen. En del av det problematiska med pyssel verkar vara att det är styrt, snarare än fritt skapande. Fjädrar som ska klistras på en flörtkula för att göra en kyckling. Visst, barn borde även få tid att skapa helt fritt, men att klistra ihop något efter instruktion tränar också viktiga färdigheter.
Debattinlägget är ren semantik, men illustrativ sådan. Det rör sig om ett överakademiserande, där allt ska sättas in i en maktanalys för att förklaras problematiskt. Hur hjälper det skolverksamheten? Det viktigaste är inte vad förskolepersonalen kallar olika aktiviteter utan vad som faktiskt görs. Att barn får vara kreativa och arbeta med händerna.
Att lyfta pyssel som något positivt är därför helt rätt, barn behöver öva sin finmotorik och det är ett utmärkt sätt att göra det på. Förskollärare ska kunna känna sig trygga i att de gör något bra när de pysslar med barnen. De behöver inte förnumstiga men innehållslösa ordsallader om att deras språkbruk hämmar demokratin.
