Privatisera mera? Det propagerar Almega, tjänstesektorns arbetsgivarorganisation, för i den nyligen släppta idéskriften Vad mer kan det privata ta över?
Den går tillbaka till historien, och privatiseringarna som skedde mot 1900-talets slut som svar på att Sveriges ekonomi stagnerade. I dag är det svårt att tänka sig ett Sverige där det offentliga har monopol på tv och radio, tåg, flyg och telefoni. När privatiseringar väl genomförts vänjer sig de flesta och få ifrågasätter det större utbudet med olika aktörer.
Ansatsen i Almegas lilla skrift är på många sätt välbehövd. Att det offentliga inte borde ansvara för det som kan skötas lika bra av privata aktörer borde vara en liberal ryggmärgsreflex. När staten har monopol innebär det inte bara att staten tar ansvar för att erbjuda en tjänst eller vara, utan även att andra aktörer hindras från att erbjuda den.
Och människan blir lätt väldigt liten och maktlös inför en stor statsapparat, varför det alltid bör vara en central uppgift för borgerliga politiker att ifrågasätta statens svällande. För svälla tenderar den att göra, särskilt om vänstern får bestämma.
Det är dock en uppgift som är långt ner på den sittande borgerliga regeringens agenda. Varken privatiseringar eller skattesänkningar har hittills fått plats i Tidö-partiernas reformarbete, det är frågor som trängs ut av kontroll över invandringen samt brott och straff.
Det är nog dock inte bara fråga om att andra akuta frågor pockar på uppmärksamhet, det minskade intresset från borgerligt håll att minska statens omfång ligger i tiden. Mot vissa privatiseringar som genomförts finns något av en backlash. Ordet privatisering klingar negativt för många, det är sällan det lyfts som något positivt i samhällsdebatten. I stället pratas det om att "ta tillbaka kontrollen" – ett tydligt tecken på att vissa privatiseringar som genomförts anses mindre lyckade.
Just nu är det i skolan som privata alternativ är hårdast ifrågasatta, och delar av borgerligheten har gått från försvarare av friskolereformen till villiga att, som det ofta uttrycks, vårda reformen. Det är önskvärt att stoppa oseriösa aktörer, men den politiska inriktningen innebär ett stort skifte för borgerligheten i frågan. Och för borgerligheten i grunden, när man arbetar mer för att öka statens insyn och kontroll än att minska dess omfång.
Vad vill då Almega privatisera, mer specifikt? Det är en lång lista som blandar stort och smått. Att sälja av fler statliga bolag och avskaffa monopolen på alkoholförsäljning, begravningar och lantmäteri borde vara hyfsat lågt hängande frukt för en borgerlig regering. Andra, mer omfattande och grundläggande delar av välfärden – i Almegas exempel bland annat socialförsäkringar, vården och högre utbildning – behöver mer noga eftertanke om en privatisering inte bara ska bli möjlig, utan bra.
Om det finns något att lära av turerna efter friskolereformen är det att man behöver tänka innan, annars riskerar man inte bara att skada förtroendet för reformen som sådan utan för privatiseringar och privata alternativ i allmänhet, och det vore väldigt olyckligt.
