Under tisdagen (23/8) gick Äldreriksdagen av stapeln med representanter från alla riksdagens partier. Äldreriksdagen är en årligt återkommande debatt arrangerad av landets största pensionärsorganisationer och på dagordningen stod i år pensioner, äldreomsorg och så kallad ålderism.
Pensionssystemet är en ödesfråga som generellt sett tar alldeles för liten plats i det politiska samtalet. I samband med statsministeromröstningen i slutet av förra året fick det emellertid mer uppmärksamhet än vanligt.
Vänsterpartiet ställde då krav på att ett så kallat garantitillägg, ett bidrag på upp till 1 000 kronor riktat till dem med lägst pensioner, skulle införas för att V skulle släppa fram Magdalena Andersson – ett krav man sedermera fick igenom.
Höjda pensioner för de sämst ställda är något som klingar bra i de flestas öron, och inte undra på att Socialdemokraternas representant i debatten, socialminister Lena Hallengren (S), använde detta som skäl för kritik mot de borgerliga partierna som röstade emot förslaget.
Problemet med reformen är att den minskar incitamentet att tjäna ihop sin egen pension: I och med implementeringen är det numera bara 1 700 kronors skillnad i pension mellan den som jobbat ihop en pension om 18 000 och den som inte jobbat en dag i sitt liv.
Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar aviserade dessutom på Äldreriksdagen att garantitillägget ska höjas ytterligare (“Det räcker inte med 1 000 kronor!”) – skulle det förverkligas kommer det inte spela någon roll överhuvudtaget om man har arbetat för en relativt låg lön under ett yrkesliv eller om man inte har arbetat alls.
Vänsterpartiet vill för övrigt tillsammans med Sverigedemokraterna lägga ned pensionsgruppen, den parlamentariska grupp som är avsedd att skapa långsiktig blocköverskridande samsyn i pensionsfrågorna.
Det bådar inte gott hur högt V och SD värderar pensionsfrågorna i förhandlingar med andra partier, i kombination med att det praktiskt taget är säkert att det ena eller det andra av partierna kommer ingå i regeringsunderlaget efter valet. Risken tycks överhängande att nya reformer som skadar långsiktigheten och grundprinciperna i pensionssystemet kommer behövas för att blidka dessa partier även nästa mandatperiod.
Samtidigt som oroväckande förslag som det från Vänsterpartiet aviserades hamnade centrala men politiskt känsliga frågor om pensionssystemet i skymundan i tisdagens debatt. Den demografiska utvecklingen, med en befolkning som lever allt längre samtidigt som födslarna planar ut, börjar successivt leda till ett läge där allt färre ska försörja allt fler.
Pensionsåldern kommer behöva höjas med flera år och den yngre generationens pensioner kommer i betydligt större omfattning behöva finansieras med eget ihoptjänat kapital.
I stället för höjd pensionsålder var det på Äldreriksdagen tal om hur fler yrkesgrupper ska kunna gå i pension tidigare. Liksom dagens fattigpensionärer har vaggats in i tron att de inte kommer behöva leva sparsamt på ålderns höst även utan egna omfattande arbetsprestationer, riskerar morgondagens pensionärer att gå en liknande situation till mötes om man lyssnar på partiernas retorik. Ett sådant svek måste till varje pris undvikas.
