Vi tänker inte så ofta på det själva, men det finns egenskaper som för många icke-svenskar är typiska för vårt land och vårt sätt att kommunicera och interagera. En sådan egenskap är behovet av att alltid sträva efter konsensus. Alla ska med och ofta ska alla, oavsett om individerna besitter relevant kompetens i ämnet eller inte, ges möjlighet att säga sitt. Allt ska tas upp på möten och tröskas fram och tillbaka ett antal gånger innan beslut fattas. Den som ifrågasätter rådande kultur blir inte sällan utfryst eller dumförklarad.
I grund och botten är viljan att lyssna och ge människor möjlighet att påverka och dela med sig av sina tankar naturligtvis positivt. Men det har också lett till ett tillstånd av beslutsförlamning.
Hur mycket det kan skilja sig mellan svensk och annan kultur – även näraliggande länders – blev till exempel tydligt när svenska Telia skulle slås samman med finska Sonera i början av 2000-talet. Vid ett flertal tillfällen påtalade de inte lika snacksaliga och mer hierarkiska finnarna offentligt hur märkligt det var att mötas av svenskarnas behov av att prata, stöta och blöta i vad som uppfattades som en oändlighet, innan man nådde klarhet runt vilken väg som var den rätta framåt.
I boken "Mötet, svenskt och finskt – en bok om kulturskillnader och ledarskap" av Anita Ekwall redogörs också för den vitt skilda synen på tid. I Sverige är tid sammankopplat med kvalité. Lång tid är lika med god kvalitet. I Finland, och en hel del andra länder, är tid ett mått på effektivitet.
Det är inte särskilt långsökt att utgå ifrån att den här sortens kulturella prägling också påverkar hur vårt land styrs och hur politiska beslut fattas. Inte sällan tar det lång tid och många vändor fram och tillbaka innan någon regering försiktigt sätter ned foten i avgörande frågor. Helst vill man ha breda överenskommelser över blockgränserna. Innan konsensus råder händer i princip ingenting.
Vi har sett det inom energisektorn. Inte förrän nu, när det nästan är för sent, börjar man lätta på lagar och regler för att öka möjligheterna för ny kärnkraft. Och inte förrän Ryssland aggressivt flåsade oss i nacken genom att starta fullt krig i Europa och blev frågan om svenskt Natomedlemskap allvar.
Ett annat område som ofta släpar är infrastrukturen. Såväl vägar som tågspår är på många håll både underdimensionerade och dåligt underhållna. Något som kommer att bli ett ännu större problem den dag tunneln mellan Tyskland och Danmark öppnar.
I januari 2021 påbörjades byggandet av en tåg- och biltunnel över Fehmarn Bält, mellan danska Rödby och tyska Puttgarden. När den är klar 2029 kommer det, i ännu högre grad än när Öresundsbron stod klar, korta avståndet mellan Sverige och den europeiska kontinenten. Den flaskhals som färjorna utgör försvinner och för tågen kortas resan till Tyskland med 160 kilometer och flera timmars restid. Förhoppningen är att tunneln ska ge nya och förbättrade möjligheter för såväl handel som för persontransporter.
Så kan det bli. Om svenskarna också gör sitt. Annars riskerar nya flaskhalsar att uppstå när den ökade trafiken – både på spår och större vägar – ska ta sig norrut genom vårt land. Trafikverket genomför just nu en viss upprustning av E6 genom Skåne. Men mer behövs. Att förbättra den infrastruktur som är avgörande för vårt samhälles välstånd är en nationell fråga och nu krävs snabba och effektiva beslut och massiva satsningar, och ett slut på ineffektivt politiskt stötande och blötande.
