I Aktuellts studio på tisdagskvällen stod de där, Liberalernas tre partiledarkandidater. Sedan en tid tillbaka har det stått att klart Nyamko Sabuni är en av kandidaterna och det var först i veckan som det tillkom två nya namn, Erik Ullenhag och Johan Pehrson.
I tv-studion var det en person som verkligen stack ut, Nyamko Sabuni:
”Jag skulle inte stå här om jag litade på att de [två] kunde leda partiet till framgångar. Jag står här för att det är jag som kan leda partiet till framgång”, sa hon
Med det tydliga ställningstagandet kunde man tro att det blev dålig stämning i Aktuellt. Men de två andra kandidaterna, Ullenhag och Pehrson, höll god min. Och trots att det nu är en kamp mellan tre kandidater lär den bli renhårig och ganska städad, för sådana är liberaler.
Liberalerna är det parti som har fått ta den största smällen sedan man tillsammans med regeringspartierna och Centern slöt Januariöverenskommelsen. Det är något paradoxalt eftersom L nu fått genomslag för långt mer liberal politik än under åtta år av regeringssamarbete inom Alliansen. I överenskommelsen ingår en av partiets viktiga hjärtefrågor, ett slopande av värnskatten, och på skolans område har L fått igenom en rad förslag, bland annat ska det genomföras en utredning om ett förstatligande av skolan.
Trots dessa liberala framgångar är partiet splittrat internt och straffades hårt i söndagens EU-val när man på bred front förlorade väljare. En ny partiledare får med ord många utmaningar att hantera direkt. Den kanske viktigaste är att staka ut partiets framtida politik, en vision för hur Sverige ska utvecklas i liberal riktning.
Nyamko Sabuni och Erik Ullenhag har många likheter, de har båda varit integrationsministrar i Alliansregeringen och har de senaste åren befunnit sig utanför politikens områden. Sabuni har varit verksam i näringslivet och Ullenhag har nu tagit tjänstledigt från sin post som ambassadör i Jordanien.
Johan Pehrson sitter sedan många år i riksdagen för partiet. Men vem är då de tre kandidaterna, och framför allt, vad vill de?
Nyamko Sabuni formulerade sin politik i debattartikel i tidningen Nu redan i mitten av april, medan Ullenhag och Pehrson först i denna veckan presenterade vad de står för genom varsin debattartikel i Dagens Nyheter respektive Expressen (DN 28/5, Expressen 28/5).
Lägger man de tre debattartiklarna sida vid sida är det egentligen få skillnader i själva sakpolitiken, det är helt enkelt liberal politik som de tre kandidaterna lyfter fram. I stället skiljer kandidaterna sig åt i hur de ser på ett samarbete med andra partier. Där Ullenhag vill vänta och se om man ska fortsätta det nuvarande samarbetet med S, MP och C även efter nästa val är Sabuni tydlig med att hon vill se en ny Alliansregering.
Skolan, integrationen, klimatet och goda villkor för företagen. Allt ryms inom den liberala politik som de tre kandidaterna lyfter fram i sina debattartiklar. Partiledarstriden borde alltså vara jämn. Men så lär det inte bli.
Johan Pehrson är den klart svagaste kandidaten. I stället lär kampen stå mellan Sabuni och Ullenhag. Vad är det då som skiljer dem åt? Går man tillbaka till deras tid som ministrar finns det en tydlig skillnad. Medan Sabuni valde att lyfta problem som hedersförtryck och ökande segregation hade Ullenhag fokus på att förmedla en mer positiv bild inom integrationsområdet.
Där och då var det i den allmänna debatten viktigare att förmedla en positiv bild av integrationen framför att lyfta fram problemen. Att i det läget ändå peka på vad som är fel är en styrka och den har Nyamko Sabuni.
Det är uppenbart att Erik Ullenhag är den nuvarande partiledningens förstahandsval. Men i och med att många partiets länsförbund har valt att låta sina medlemmar avgöra partiledarfrågan har Nyamko Sabuni stora möjligheter att bli L:s nästa partiledare.
Det är också Sabuni som är Liberalernas framtid om partiet vill vinna väljarnas förtroende. Hennes mod och framsynthet borde vara en styrka både för L och för Sverige.
Men oavsett vem Liberalerna väljer som partiledare är det viktigt att skolan inte tappas bort i den nya vision som partiet så väl behöver.
Att varje elev i skolan ges förutsättningar att förverkliga sig själva är en liberal hörnsten. Det är i skolan som grunden för det framtida Sverige läggs.
