Halmstaddialekt var inget krav när produktionsbolaget sökte skådespelare till filmen om Gyllene Tider. Det var antagligen av ren självbevarelsedrift, för dagens unga i Halmstad uttalar sällan gurkburk på det berömda Bengan Johansson-sättet, eller för all del även på Per Gessle-sättet.
Nu får man hoppas att huvudrollsinnehavaren Valdemar Wahlbeck låter åtminstone lite grann som sin pappa, Peter Wahlbeck, för nog vore det konstigt om filmens Per Gessle talar rikssvenska. Hur det är med de andra medlemmarna i bandet vet jag inte, de har inte pratat i media lika ofta som Gessle, så då spelar det mindre roll om de på film pratar rikssvenska.
Det är bara att inse, dialekterna är sakta men säkert på väg att dö ut. De rena dialektorden används inte särskilt mycket nu för tiden och definitivt inte av de unga, och de skorrande r:en i södra Halland börjar luckras upp. Även i Malmö och i övriga Skåne börjar de skorrande r:en spädas ut och i stället bli tungspets-r.
Min farmor, hela sitt liv boende i Hallands inland, använde en del dialektord. Det är inget vi yngre generationer har tagit med oss, sannolikt för att vi flyttat runt i landet, för studier och arbete. I Ångermanland hade jag svårt att beställa en korv med bröd för de förstod inte mitt halländska uttal, så då fick jag tydliggöra med tungspets-r. Chatte (skum typ – akta dig så inte chatten kommer och tar dig, skrämdes farmor), puta (kudde), det tröstar jag inte (det kan jag inte med att göra/säga) – några exempel på dialektord som farmor använde och som allt färre använder.
Det kan man förstås beklaga och försöka förhindra, men det är ett tröstlöst arbete. Dialektforskaren Carl-Erik Lundblad hade i HP:s artikel häromdagen en avslappnad syn på dialekter och dess förändring:
Faktum är att för inte särskilt många år sedan anlitades logopeder för att få skådespelare och tv-reportrar att prata rikssvenska. I slutet av 1970-talet fick min syster gå till logoped för att försöka "bota" sina skorrande r. Helt galet i nutidens öron, det handlade ju om mellersta och södra Halland där i princip alla skorrade på r:en.
I dag finns samtidigt en större tolerans mot olika accenter i offentligheten. Skånska hörs allt oftare i riksmedia och textas numera sällan, något som ibland gjordes förr. Dialektorden hörs däremot sällan och så ska det väl vara i ett språk som utvecklas.
De unga utvecklar språket, men det kan också vara perioder när olika uttryck och ord används. Även i dag finns det uttryck som har regional prägel, även om de inte uttalas dialektalt.
Det är svårt att som språkpolis i en bransch som bygger på ord att acceptera ords förändring och betydelse. Ska man spjärna emot eller låta det bli som det blir? Språket förändras ju antingen man vill eller inte. Dialekt och uttal är svårt att racka ner på, det angriper personligheten. Grammatik är något annat, så där har språkpolisen fortfarande en del att göra innan hon tvingas acceptera faktum.
Men måtte filmens Per Gessle prata Halmstaddialekt!
